Känner mig inte ett dugg stor... men är ju 32!!! Om jag hade vetat då, då jag var yngre... att jag skulle sitta ensam med 3 barn och med en ganska tung ryggsäck och utan jobb hade jag nog trott att det var ett skämt!!
Men nu är jag ju här... en bra bit in på livet, fast endå bara i dörröppningen känns det som. Det är nu allt börjar tror jag, nu först har jag börjat inse att jag har vingar och att de är till för att användas. Har jag börjat bli vuxen tro? Känner mig lite kluven där... för mig är att vara vuxen att ha ett ordnat och bra liv med man, välskött hus, hund, jobb och allt som hör till. Ja nu menar jag ju inte att mitt liv är dåligt, har ju 3 underbara barn som verkligen sätter guldkant på livet! Men ibland är det tungt och motigt, då jag känner att jag inte räcker till.
Vill ju att allt ska flyta problemfritt, vill att livet ska vara en saga med Happily every after.

Skrapar man på ytan så hittar man en del... livet går vidare men minnen är svåra att sudda ut, vissa dagar är bättre än andra, livet går sin gilla gång, man måste leva för stunden ibland, fånga nuet, det som är HÄR.
Då är det lättare att härda ut de svåra tiderna. Och att glädjas över det man faktiskt har, att se livet från den ljusa sidan även då det känns som mörkast. Inte lätt, men övning ger färdighet.

Att acceptera sig själv är viktigt, att inse vilka brister och tillgångar man har, och att en känsla ofta bara är en känsla och inte alltid en sanning. Som t ex då man känner att man kanske har sårat någon, så är det ju en känsla man själv upplever, men som den andra kanske inte alls delar, den andra personen kanske inte alls känner sig sårad? Det handlar mkt om känslor, att sortera ut vad som är riktigt och inte. Det jag tycker är jobbigt kanske någon annan ser som självklart, och tvärt om. Vi är alla olika, och ibland förblindas vi och dömer andra efter oss själva. Mina svagheter är någon annans styrka, och det mesta sitter i betraktarens ögon, som vi inte kan styra över. Det vi kan styra över är hur vi själva bemöter andra, och visa andra vart gränsen går i deras bemötande gentemot oss själva. Att acceptera hur saker och ting är, är ibland väldigt smärtsamt, men otroligt viktigt, och är man medveten så är man oxå närvarande, och är man närvarande så finns man i nuet, och fokuserar man på det så blir livet så mycket ljusare. Om livet är en dans på rosor, ska man inte glömma att rosor har taggar.
Vad glad för vad du har, tacksam för vad du får och lev här och nu.

Oj, vilket svammel... hade inget bättre för mig.. men fick skallen lite rensad iallafall.