ibland så går jag lixom vilse, inuti mig själv, går runt i labyrinten, som varken har en början eller slut

Känner igen mig stundtals, för att sen se något nytt

som inte känns behagligt och känslan blir förbytt

från trygghet till rädsla, från rädsla till smärta

från sorg till ensamhet, som sten i mitt hjärta

Tider som kommer tider som går

allting är evigt och lämnar ett spår

ett spår som förändrar, ett spår som går rätt

ett annat går vilse och ett annat hamnar snett.

Livet är här, nu och i morgon, men även igår och i framtiden

vi måste lära oss att lämna det onda, att fånga det goda

och sen låta det leda oss rätt

Vi måste våga, söka och finnas

vandra i mörker för att leva och minnas

Minnas allt som vi lärt oss nått av

lämna det som skavsåren gav

finna en väg som är lätt att gå

en väg som bara förunnas oss få

som lidit i massor, som sorger har sett

som levt i en smärta som andra oss gett

Nån gång så måste det onda ta slut

och det vackra börjar igen

det växer sig sakta men säkert starkt

de vackraste blommor på osäker mark

Kliva ur skorna som givit oss sår

ta nya steg, gå i kärlekens spår

vandra på stigen mot lycka och frid

gå hela vägen utan känslor på glid

utan att tveka, utan rädsla och smärta

nu ska lugnet fylla mitt hjärta

Nu ska jag leva och älska mig själv

ge mig den tid som det tar

förlåta och gömma, acceptera och glömma

och minnas allt det vackra som finns kvar