Alldeles tyst här, bara mina tankar som surrar, kan nästan höra mitt eget hjärta slå. Mina barn är hos sin mormor och morfar, de blev hämtade igårkväll för jag mådde inte så bra. Känns riktigt hårt att må såhär, men jag vet att det blir bättre med tiden och att tiden läker alla sår.. ja åtminstone så bleknar ärren.

Vi hade en underbar dag igår, åkte och hälsade på en vän och hennes barn som bor i ett mysigt hus ute på landet. Desvärre, så passerade vi stället/huset/platsen där vi fick hålla oss gömda då vi fick skyddad id för 3 år sen.

Många minnen som kom tillbaka, och under ett annat ljus, hur kunde jag varit så blind?
Jag och barnen bodde där i några mån tror jag det var, och hade stränga order om att vara tysta och INTE öppna om det knackade på dörren. Hur pallade jag??

Det gjorde ont i mig då barnen frågade efter en viss person då vi passerade, för såklart de minns något de med. Fast med andra ögon. Jag gjorde ju mitt bästa för att det skulle vara så smärtfritt och "normalt" för dem som det bara någonsin gick under de väldigt speciella omständigheterna då.

Minns att Vanessa byggde ett helt zoo utav papper och sugrör. Och att vi byggde mysiga filmkojor under köksbordet och badade badkar en massa. Och så fick jag bältros mitt i allt. Som om allt annat inte var nog.

Men iallafall, så var det så himla underbart igår att vara iväg på en liten utflykt med barnen igår, vi grillade korv och köttbullar över öppen eld, de hoppade studsmatta, plockade blommor, spelade fotboll och hälsade på och matade hästarna. Det är ju SÅ det ska vara att LEVA.
Frihet.