FaMiLjEn!

 

 

Våran familj består av:

 

mig, Yoanna

Yoanna

en kreativ energisk duracellkanin
med tusen järn i elden
som gör som björnen ibland,
går i ide.

 

Jag är även mamma till
3 små viktiga människor:

 

 

 

Vanessa

Vanessa

född -00
tjejen med de många namnen (8 st!!), smart med temperament precis som sin mamma.

 

 

 

Vilder

Vilder

född -04
en tänkare och filosof,
med ögonfransar som gör vilken tjej som helst avis!

 

 

 

Vilgot

Vilgot

född -05
energiknippe och en intensiv liten pajas,
föddes med ett litet kors i pannan mellan ögonen,
sägs att han är beskyddad,
kan behövas för han har en förmåga att hamna i trubbel och snubbel.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ska man behöva flytta och skaffa skyddad id igen för att få vara ifred????

Är FETT less på en viss person som ställt till med en hel del skit och bekymmer i mitt och barnens liv. Senast idag. Hatar att känna mig otrygg i mitt eget hem, hatar att få ont i magen så fort det plingar på dörren.

Hatar att sitta i ett skuldträsk som andra fått rädda mig ur pga en viss person. Hatar att jag varit så blind och inte fattat, inte sett, bara blundat och trott att det ska vara så.. att leva. Men så är det inte.

NU först
börjar det gå upp för mig hur jag egentligen haft det. Och det svider något enorm, gör mig så ledsen och matt. Hur länge orkar man? Hatar att jag varit så beroende av någon som på sikt gjort mer skada än nytta. Och med facit i hand, så är skadan ett faktum. Jag är helt SLUT bara. Har ju kämpat så in i helvete med precis allt.

Vad gör man när resurserna man har är slut? När orken bara sinar? Jag har gått På reserver sen ett bra tag tillbaka, men de tar ju oxå slut nångång.

Det värsta är, att jag anklagar migsjälv. Så grymt mycket. Hur kunde jag vara så jävla dum, korkad och naiv?

Borde förstått redan första gången efter mötet med ** då jag och barnen satt som "skydd" i bilen och skulle ringa 112 "om det hände nått". Och efter skottlossningen med en AK4 mot hans föräldrar av hans fd "kollega" som sitter på rättpsyk nu. Ren tur att det inte var nån mer än ena hunden som dog, hans pappa blev skottskadad på 3 ställen. Och ren tur att inte VI satt där just den dagen!!!

Sen alla påhälsningar hos mig genom åren av folk som frågat efter honom, eftersom han tydligen var skyldig en del folk en hel del pengar... och alla lögner stod mig upp i halsen. Men trodde ju såklart, på honom. Det var ju såklart inte hans fel. Och sen kom ju guld och gröna skogar emellanåt.

Sen slutade det i skyddad ID. under dryga året. Sen kunde vi tydligen flytta hem igen.

Har levt som i ett jävla koma känns det som, med en livboj som ständigt dränkt mig. Klart allt var bra ibland, det var ju det som gjorde att man stod ut. Men det som hände däremellan blev vardagsmat för mig, det var ju min verklighet just då, fattade inte.






Kommentarer
Postat av: moraliskt stöd

helt otroligt... men det e bara att bryta ihop och komma tillbaka.. sad but true... Du grejar det! Märks på det du skriver att det finns en glöd som inte slocknar i första taget :) Keep going!

2010-05-22 @ 09:33:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0