Tystnaden gnager i mitt bröst

hjärtat trotsar med sitt eviga dunkande

förakfullt och provocerande.

Kraften finns där inne någonstans

men så fort den lämnar boet faller jag handlöst,

vingarna är inte färdiga att flyga än.

Kroppen känns tung när jag andas, luften känns tjock och kvävande.

Tröttheten är som ogräs just nu, ettrigt påträngande och ständigt återkommande.

Men modet och styrkan finns där någonstans, fröna är sådda nu.

Bara tiden som måste gå sin gilla gång och ge jorden näring, det sägs ju att tiden läker alla sår?

När jag har läkt ska jag växa och låta drömmarna slå rot.