När jag letar i mitt minne

finns det stora tomma hål

tänk om man kunde laga allt,

Bara sy med nål och tråd?

hitta början på ett nystan,

reda ut en trasslig boll

få ordning på alla tankar

få allt under kontroll?

ibland börjar orken plötsligt att sina

den rinner som sand genom händerna mina

Ljuset i tunneln börjar att vackla

ge mig ett ljus, ge mig en fackla

ge mig en gnista, ge mig en glöd

ge mig din hand, ge mig ditt stöd

stundtals känns vägen så tung att vandra

jag snubblar på rötter som skapats av andra


fast självklart så ser jag min egen del
och vet att jag oxå gör många fel

 
Jag famlar i mörker, ångest och smärta

jag söker ett klister som lagar mitt hjärta

Som en smäll över käften, som en dusch som är kall

en smärta som plötsligt får mig på fall

Då det gör ont att bara andas, då vill jag krypa ur min kropp

då vill jag skrika till mig själv; sluta, stanna, STOPP!

　

Men det är som att en del av mig, inte alls vill känns vid

att ibland så slocknar glöden, och allt hamnar på glid

Jag glider under isen bara och plötsligt blir det kallt

som att i öppet sår, strö en massa salt

Jag letar i mitt minne, efter tankar som ger ro

jag försöker söka tröst, jag försöker ju att tro

att ljuset i tunneln finns här intill

bara jag kämpar, bara jag vill

　

　

　

_______________________________________________________　

　

　

　

　

　

Jag kan inte vara lagom, finner sällan rätt balans.

Ramlar alltid ner i hål som jag inte trodde fanns.

När livet känns som bäst och allting rullar på,

då påminns jag plötsligt om hur jag ibland brukar må.

men jag försöker att kämpa, jag gör allt jag kan

önskar så att det bara försvann,


som genom ett trollslag från sten till sand

vill jag att ångesten lämnar min hamn

För att lydigt pasera genom timglasets mitt

jag önskar att allt som är svart blir till vitt

Men det är svårt med ett hjärta tungt som bly

och en envis ångest som vägrar att fly

　

Och vad ont det gör att gråta

när ingen jävel ser

vad ont det gör att falla

att bara rasa ner

vad ont det gör att frysa

och ingen värme få

vad ont det gör i hjärtat

att ensam alltid stå

Det finns en slags smärta som envist stannar kvar

som ett otätat fönster som ständigt drar

Det finns alltid tankar som bedövar mitt sinne

som plågsamt etsar sig fast i mitt minne

en del ger mig kraft och en del förstör

men hoppet är väl det sista som dör?

　

　

　

　

　

　__________________________________________________________________

Jag lever mitt i det, men försöker att inte fastna, i den jävla ångesten och tröttheten som slår sina klor i mig helt utan förvarning.

Men ibland så kan jag känna... att det är på gång, det är då jag glider undan för att lixom söka skydd, sömnen är min värsta fiende och på samma gång min bästa vän. Energin och viljan likaså, Som en människa som slår för att sedan älska djupt och säga det simpla ordet; FÖRLÅT.

Slarvar jag med sömnen så blir hela jag uppochner tillslut, likaså av stress, yttre som inre.

Ibland orkar jag massor, ja mest mest mest, då leker livet och allt känns som fest. Alla färger är granna och glädjen är stor, ja större än störst!!!

Sen tvärt slår min värld om till svartvitt och grusar sig, solen går plötsligt i moln på en till synes klarblå himmel, och kylan ilar ända in i märgen.

　Vill inte känna, vill bara stänga av, men det går inte... jag härdar bara ut, men det syns inte utanpå, men inuti är jag ibland tröttare än tröttast, över något som nån annan aldrig ens lagt märke till.

Hatar min sjukdom och mina diagnoser, fast jag ÄR ju inte min/mina diagnoser, det är DEM som är en del av mig bara.