Idag är det lite upp och lite ner, försöker att inte tänka så mycket. Panikångesten har de sista dagarna kommit lika snabbt som den försvunnit, skönt men även lite otäckt, tänk dig den värsta tandvärken man kan ha, då det ilar så in i helvete i tänderna, tänk dig samma intensiva smärta fast i själen/hjärtat. Fast bara i några sekunder och helt oväntat. Det som är läskigt är ju att man aldrig vet hur lång tid som ångesten tänker stanna kvar med sina vassa och kalla klor.

Mindfullnes-tänkandet jag lärde mig på terapin har hjälp mig mycket, nu har jag lixom fått "verktyg" att använda mig av. Sen är sömnen och hälsan A och O för den psykiska balansen och jag har blivit bättre på att inte fastna i negativa känslor men det tar på krafterna och energin ibland ska gudarna veta.

Det som egentligen är svårast, är att få andra att förstå ibland. Hur hårt man jobbar inuti, balanserar över ett helvetsgap som ingen annan ser och får ge 110% för att hålla balansen och inte falla.