FaMiLjEn!

 

 

Våran familj består av:

 

mig, Yoanna

Yoanna

en kreativ energisk duracellkanin
med tusen järn i elden
som gör som björnen ibland,
går i ide.

 

Jag är även mamma till
3 små viktiga människor:

 

 

 

Vanessa

Vanessa

född -00
tjejen med de många namnen (8 st!!), smart med temperament precis som sin mamma.

 

 

 

Vilder

Vilder

född -04
en tänkare och filosof,
med ögonfransar som gör vilken tjej som helst avis!

 

 

 

Vilgot

Vilgot

född -05
energiknippe och en intensiv liten pajas,
föddes med ett litet kors i pannan mellan ögonen,
sägs att han är beskyddad,
kan behövas för han har en förmåga att hamna i trubbel och snubbel.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ångesthelvete

Ingen hör min gråt för jag sväljer den brutalt, vilket leder till översvämning i själen,
ingen ser mina tårar för jag blinkar bort dem, slungar mig ut i en trasig lian över helvetsgapet, känslan är svindlande, sådär så man blir alldeles skitnödig ända in i hjärtat, man dör några gånger men återuppstår ständigt, och undrar om det är ett hån eller en komplimang, en vinst eller förlust.

Hjärtat är uttorkat som ett jävla russin, ekonomin rasar på nolltid och allt man skulle göra imorgon hamnar i nån slags koma... Sen vaknar man och inser att det är verkligheten. Välkommen lixom. Eller inte... så jävla duktig ska man vara, barnen äter upp en med hull och hår, jag kämpar för att inte kvävas av ångest, håller envist den dumma näsan ovanför ytan, blinkar bort det som tränger fram i ögonen och ler. Som ett dumt jävla fån. Som ett hån, mot allt jag känner. Vem fan tror på det man inte ser?

En osynlig kamp, en tråd som ständigt brister, knyts ihop och lindas upp i ett nystan, till nästa gång, för nu snackar vi inte björntråd utan en tunn billig sytråd, och jag är en gammal symaskin som ständigt strular, syr med raketfart, raksöm, sicksack, så länge man håller en jämn takt blir sömmen ganska rak och fin, sen blir man fartblind och är det inte trådhelvetet som går av så är det nålen, eller så tar undertråden slut och så slänger man tyghelvetet i soporna för att allt man rör vid skiter sig typ.



Trött på dramat i mitt hjärta, trött på allt som leder smärta, trött på cirkusen som kallas livet, trött på att ha hela världen på mina axlar, vill få släppa allt en stund, vill bort, bort härifrån, vill bli liten och försvinna, men det går inte. Jag får inte. Måste orka, måste ständigt springa i mitt ekorrhjul, för hur ska det annars rulla? Ångest!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0