Du kan kalla mig för det mesta;

knasig, knäpp, otålig, långsint, naiv, lat, pinsam, ombytlig, nyckfull, hysterisk, dramatisk, oseriös, tramsig, fjantig, löjlig, sorglig, fegis, tönt, idiot, barnrumpa, pucko, psyko, jobbig, irriterande, dum, osmart, menlös, ja du kan även kalla mig hemsk och fruktansvärd.


För jag ÄR hemsk och fruktansvärd, hemskt och fruktansvärt ÄRLIG.


Och det är inte alltid så poppis har jag märkt. Och javisst, jag har temperament, men det ska vara mycket till innan jag faktiskt brinner av och exploderar. För somliga så kan det kanske komma lite oväntat, men jag sparar på krutet ganske länge och kan svälja nästan hur mycket skit somhelst... ja, precis, nästan... Sen säger det bara pang och jag exploderar.

Som lillebrors ångmaskin ungefär, fast mina "karlsson-på-taket"-vänner har jag dumpat. Gillar inte den stilen, folk som slår sig själva för bröstet och tror sig vara förmer och bättre än alla andra. Jag tror att det är viktigt för den psykiska hälsan och för att utvecklas som människa, att rensa upp i sin egen garderob och umgänge innan man dömer andra och deras liv.

Karma kommer tillbaka, och jag vill bara omge mig med människor som är positiva och ärliga, även när de är negativa. Livet ÄR faktiskt lite som en fest, super du ner dig får du ta konsekvenserna dagen efter. Att se sina egna brister är en bra egenskap, istället för att blunda för dem och låtsas att det regnar.

Detta kan man ju tycka vore ganska logiskt, häller man olja upp till kanten, sätter på ett lock och sen max-värme... ja då borde det ju inte vara så förvånande att det kokar över och börjar brinna?

Den mesiga kattungen får plötsligt vassa klor och huggtänder som hon inte alls vet vad hon ska ta sig till med. Anfall är bästa försvar ibland, det ska gudarna veta! (och alla andra med för den delen;))

Men kallar du mig falsk, avundsjuk eller lögnare då är du helt fel ute. Jag kan vara det mesta, men INTE det!!