Men det är ingen som skrattar.

Staten sparar pengar, samhället betalar. I liv. Regeringen investerar, i sig själva, ledningen göds medan undersåtarna, de flitiga arbetsmyrorna, flitigt släpar sina strån till stacken utan större lön för mödan, och då stacken börjar brinna häller de bara på vatten tills det slutar ryka. Grunden till branden skiter de fullständigt i så länge den går att släcka med vatten.

Nedskärningarna vill ingen ta ansvar för, det ska sparas pengar på allt men i slutändan så blir notan bara högre. Det är alltid någon annans fel, sandlådan blir plötsligt skrämmande stor och med varsin spade kastar de trotsigt sanden på andra utan att själva resa på sig, kliva ur och ta sitt eget ansvar. Ja åtminstone ansvar för sig själva, sin egen del i det hela. Någonstans måste man ju börja.

Pengarna som läggs på s.k. "psykiatrisk vård" borde läggas på resurser.

Personalbristen är helt klart den största boven i vårt samhälle, men det blundar alla för eftersom det är en kostnadsfråga. Efterkloka är de flesta, men varför gör de ständigt om samma misstag?

Har de ingen strategi för sin budget? Har de ens någon utbildning då de inte förstår att nedskärningarna de gör i samhället även bryter ner samhället? Ett trasigt och icke-fungerande samhälle blir DYRT, mycket dyrare, och i slutändan får vi alla betala överpris, både i psykiskt lidande och ekonomiskt.

Alla pengar som läggs på forskning t ex, lägg dem istället på att göra skäl för sista betoningen i ordet PERSONALSTYRKA, istället för att det är som nu, personalbrist.

Personalbristen inom barnomsorgen är likaså den, förjävlig. Barngrupperna blir större, i och med detta blir barnen mer osynliga och ska man bygga ett samhälle starkt från grunden, måste man lägga både tid, engagemang och pengar på att bygga från grunden, smida medan järnet är varmt, dränerar man jorden ordentligt och sätter fröna med omsorg så blir skörden mycket rikare. Visst, det kostar, både tid och pengar, men den som sår får skörda heter det som bekant.

Nu är det kanske dags för landets ledare att dra på sig arbetarhandskarna och kavla upp armarna och se till att samhället växer istället för att göda sina egna plånböcker.