...
Ta på dig mina skor och gå samma väg som jag har gjort, ta dig över alla hinder jag har mött, ta dig upp ur alla gropar som jag ramlat ner i, gråt alla tårar och ta dig igenom samma förluster och uthärda samma smärta, överlev alla kalla ensamma nätter som jag har gjort.
Då först kan du döma mig.
Jag skyller inget på någon annan, jag är fullt ut medveten om mina fel och brister. Det är det som gör så ont. Jag är totalt värdelös på att be om hjälp, och då jag väl tar modet till mig, då jag väl blottar mina känslor och nästan kräks av sjävförakt och misslyckande, då gör det jävligt ont att se en rygg och få höra;
-Ryck upp dig!
Tro mig, jag kämpar HÅRT. Jävligt hårt. Men det är inte alltid det räcker och inte alltid så jävla lätt att vara ensam med allt.