Mår lite bättre, så jävla skönt, tror jag stressade en aning för mycket idag.

Var ett tag sen jag hade så mycket på schemat på en å samma dag. Försöker alltid tänka positivt även om det känns jävligt tungt ibland, ibland måste man göra saker för stunden som funkar här och nu, så ikväll fick barnen pommes och kycklingbitar att äta framför tv:n. De är jättenöjda, huvudsaken det, även fast jag känner mig som en pissmorsa emellanåt när jag inte dukar å äter med dem i köket...

Men då läget är som nu, för mycket stress och för mycket omkring, då kan jag bara inte äta, det GÅR inte. Är inte ens hungrig, och skulle jag försöka, ja det går bara inte. Det är som om allt står en upp i halsen bara. Frukt får jag i mig, så det äter jag så mycket jag kan.

Ibland då barnen somnat smyger sig aptiten på och då passar jag på att äta. För exakt ett år sedan, så vägde jag 10 kg mindre än nu, så jag har ju lite att slösa bort om man säger så, ska försöka stressa mindre i fortsättningen, sänka kraven på migsjälv och omge mig med människor som ger positiv energi, och stänga dörren till de som bara äter upp en inifrån.

Men måste slå bort dessa negativa tankar som ploppar upp ibland, och ge allt perspektiv, med kärlek kommer man långt, och jag älskar mina ungar mer än allt annat, även då de är som jobbigast! Sen svälter de inte heller, eller äter chips varje dag.

Då tycker jag inte att ett middag i soffan framför tv:n är ett dåligt alternativ, mot att sitta med en ledsen å trött mamma i köket med trist stämning.

Sen för några dagar sen, då jag var som mest slut och ledsen, så fick de äta chips efter skola och dagis, fy på hemska mig, men de var nöjda och glada, och det räckte för mig just då... de hade ju ätit ordentligt i skolan och på dagis, sen fick de smörgåsar och annat senare på kvällen. Sen då jag känner mig bättre gör jag dem sällskap framför en film eller spelar wii eller gör nått annat.

Ska inte ha för höga krav på migsjälv, för det funkar inte. Ibland är jag en toppenmamma, och ibland så faller jag ganska tungt och det känns som om nån dragit ner en rullgardin med blytyngder i mitt hjärta och sinne.

Men försöker alltid tänka på att mina känslor är just mina, och det betyder inte att mina barn känner som jag, så att då jag har dåligt samvete, så ser de inte alls så på saken som jag, de tycker istället att det varit just skitmysigt med lite "fest" en vanlig dag...

Sen har jag vänner som stöttar, som kommer med värmande ord då jag behöver dem som bäst!
Och jag är glad då jag får positiva och värmande kommentarer på bloggen, det känns himla skönt, som lite kred på att jag inte är så totalt värdelös som jag ibland känner mig.

Men är endå rätt nöjd och stolt över migsjälv idag att jag tog mig iväg på både jobb, 15 minuters promenad, och sen terapin som ligger en halvtimmes bussresa bort, och samma väg hem, sen fortsatte jag jobba fast jag egentligen hade slutat, kände inte för att sitta ensam hemma och deppa, ibland är det skönt med folk omkring sig och nått att göra. Stämningen på jobbet är trygg känner jag, trots det som hände där förrförra året.

Men promenaden hem sen var seg och jag känner i rygg och nacke att jag kanske inte borde jobbat så länge.. men ibland för det onda något gott med sig. Hittade en del fina kläder på jobbet som jag lånat hem för att prova, för köpa dem för en ganska billig peng om jag vill ha dem, fast det är väl inte mer än rättvist med tanke på att min timlön där är 5:- timmen!!! Alltså som jag får som en "bonus" utöver försörjningsstödet. Inte illa va? ;)

Fick hem 2 brev idag med papper som jag ringde efter igår, snabbt jobbat, ska skriva under och skicka tillbaka så att jag får hem journalerna sen. Ska hämta papper på ett annat ställe imorrn och sen även kontakta dagiset de gick på som kan intyga att jag inte hade barnen där under tiden vi levde på flykt... så jag hoppas att försäkringskassan nån jävla gång kan visa sig från sin ljusa sida. Det vore ju på tiden!

Den som lever får se! Men jag håller tummarna hårt!

Bla bla bla... sååå skönt att skriva av sig lite. :-)