Ett dygn har nu gått utan ett ljud, nu börjar oron sprida sig och jag känner mig riktigt illa till mods av denna ovisshet. Varje gång telefonen ringer så tänds en strimma hopp för att lika snabbt försvinna då det inte är från honom.

Barnen känner av min oro men vet inget, men jag har tyvärr befog att vara orolig då det finns en hel del som pekar på att det inte kommer vara några bra nyheter jag kommer att få, när jag nu får nån information... Time will tell.

Men jag hoppas hoppas att jag har helt fel, och att jag bara behöver ge personen en rejäl smäll på käften för att han oroat oss i onödan isåfall!


Sen har jag lyckats skada högra handen så att jag inte kan använda den till nått förrutom att knacka på tangenterna försiktigt typ. Råkade ha Rockers koppel mellan pekfingret och långfingret då vi var ute igårkväll och jag tog lite kort och han drog iväg efter en boll och dum som jag var så tappade jag kopplet och greppade snöret mellan fingrarna....
och han har ett flexikoppel... riktigt riktigt oskönt. Och som grädde på moset råkade Rocker hoppa upp på mig då jag låg i soffan med klorna preciiiis där. Var nära att svimma av smärtan.

Alltid blir det moln på himlen, inte undra på att jag älskar regn och oväder, för då kan det ju bara bli bättre!! Är det så tro, att det är så jag tänker omedvetet?

Jag har alltid gillat dåliga väder och regnrusk, tycker att det är så rogivande för själen och luften blir lättare att andas på nått vis och sen är det inga förväntningar på en "dålig dag" men skiner solen så får folk panik om det inte slukas sol och utomhusaktiviteter , för då har man ju "slängt bort en hel dag".

Nä tacka vet jag regniga dagar som är fulla utav outforskade möjligheter och helt utan förväntningar och krav.

Idag har varit en fin dag, just en sådan dag som fått en att vilja stanna upp och njuta av att leva i nuet, inte som skitdagar då man bara önskar att klockan blir dags för sängen.

Men som på alla himlar så finns det moln, och en oro sådde ett frö som genast slog rot efter ett telefonsamtal och timmar av tystnad.

Har efter det väntat och väntat hela dan på att bli uppringd som lovat. Men det samtalet lyser skarpt med sin frånvaro och genast så pinkar instinkten sitt revir och det är lite som att gå på en nyslipad knivsudd.

Har haft den känslan förrut, och den är tyvärr inte så främmande längre men lika obehaglig varenda gång.

Blandade känslor och kanske helt bortkastade känslor, idioten kanske hör av sig och har en grymt bra förklaring, som alltid, men sen vet man ju inte, för allting har hänt och allting kan hända, har sett och hört och upplevt det mesta redan så jag har en inbyggd katastrof- beredskap för sådant som inte FÅR hända, hjärnan går på högvarv och vem som än ville testa skulle kunna spela fiol på mig i nuläget.

-Mamma, jag tänker inte sova jag tänker vara uppe hela natten, så detså!!!! För ni är dumma och jävla puckade idioter, jag vill inte ha nån familj!!! Stick och BRINN för faaaan!

Vilgot har humör och speciellt då han är trött och/eller nått blir fel... detta utspelade sig igårkväll då det var dags att sova.

Jag sa till honom att sluta svära så mycket och att han visst skulle sova för att JAG bestämmer här och klockan är mycket!

-Jag tänker IGNOREEEERA dig! säger han surt och sätter armarna i kors över bröstet och ser lite smått nöjd ut av att ha kläckt ur sig en kommentar som fick mig att tappa fattningen några sekunder.

-Ignorera, jaha, vad betyder det?  frågade jag och såg en utväg ur hans arga bubbla.

-Det betyder att man struntar i nån och inte hör och inte lyssnar!

Sen berömde jag honom för att han kunde ett sådant "svårt" ord och så var det arga borta och han somnade för han var så trött.

Phuuuu!!!

Känner mig maktlös och något less på situationen, jag ger allt jag har, dygnets alla timmar. Då jag är vaken och pigg så försöker jag få så mycket gjort som möjligt, med barnen som Prio 1.

Inte alltid det lättaste då det finns en massa måsten och tider och annat att anpassa sig efter, inte heller blir det lättare för att mitt mående sätter käppar i hjulet mellan varven som antingen går på högvarv eller sniglar sig fram. Ibland vet jag inte hur fasiken jag ska orka, det är så mycket att jag tappar kollen och räkningen på det mesta ibland, och att jag blir bokstavligt talat sjuk av stress gör ju ingenting särskilt mycket lättare!

Försöker lyssna på kroppens signaler, och i den mån jag kan, även ta hänsyn till dem. Men det går inte alltid eftersom jag inte bara har mig själv att tänka på utan 3 barn som jag har allt ansvar för och ett hem och studier att sköta.

Vilder har under en längre period blivit allt sämre på att äta, han har noll energi i skolan och har alldeles för mycket frånvaro så nu ska jag på möte idag med skolläkaren ang Vilder, vi ska prata om hans situation och vad man kan göra för att det ska bli bättre, sen ska han även utredas för ADD och annat för att kunna utesluta vissa saker som han har problem med.

Så denna tid idag var/ÄR viktig, så jag meddelade deras pappa om detta i GOD tid för jag anser att det är viktigt att även han är med och kommer fram till hur vi tillsmammans ska kunna göra det bättre för Vilder, och han lovade att komma.

Men nej, han är kvar i norra delen av landet för att han har en massa jobb att sköta. Fine, alla har vi jobb att sköta, men detta handlar om Vilders framtid och livssituation, så jag är riktigt ledsen och besviken att han sent kvällen innan hintar om att han inte kommer kunna vara med.

Jag pratar inte skit om honom som han vill påskina, jag slår mig inte för bröstet och varken tror eller påstår att jag är bäst och felfri, snarare tvärt om, känner mig alltsom oftast ganska misslyckad och det enda jag faktiskt VILL och BETT om är ett bättre samarbete med barnen, att dela upp ansvaret lite mer och tömma någon av alla stenar utav ansvar i ryggsäcken jag ständigt bär på.

Han är jättesnäll och ställer upp när han kan och hjälper till att handla och fixar och ger oss saker och även Vanessa som inte är hans, han har en del BRA sidor som jag uppskattar, jag har aldrig varit otacksam och det handlar inte om det, men det ena MÅSTE inte utesluta det andra, jag vill FORTFARANDE att han ska vara mer delaktig i sina barns liv och VARDAG, jag vill att saker och ting i möjligaste mån faktiskt BLIR som man planerar. Är det så jäkla mycket begärt av mig??


Han är supersnäll och ger oss massor när han kan, inget ont om honom så, det är bara det att det är mer regel än undantag att det skiter sig ang sådant som man planerat och det är jag riktigt trött på, att saker ständigt ändras i sista stund och det ger mitt eget mående ett rejält krokben och rubbar lixom min vardag som jag kämpar för ska gå ihop någorlunda....

Dagen börjar med att grabbarna sitter i köket och gör allt annat än att äta frukost. Så jag frågade dem vilken bil de var och då funderade de en stund, Vilgot var en lamborghini och Vilder en Ferarri. Och för att kunna få igång bilarna så måste de tankas, med frukost. De gillade idén och jag kände mig grymt nöjd, i typ 2 minuter.

För sen skulle Vilder vara en annan bil, en GRÖN bil som finns i Kina tydligen, som är världens snabbaste. Och då ville såklart Vilgot oxå vara det. Men det gick minsann inte sa Vilder för det var HANS bil och det finns bara EN sån bil. Och där var bråket i full gång och Vilgots stubin blev överhettad för sen var han sur för preciiiis allt allt.

Höjden denna morgon var när de bråkade om vart pingisbordet skulle stå. Ja, alltså, VI HAR INTE ENS ETT PINGISBORD!!!! De bråkade alltså riktigt ordentligt om ett jävla pingisbord som vi inte ens har och aldrig har haft och förmodligen inte heller kommer att skaffa!!!!

Sen skulle han minsann inte gå till skolan. Det regnar ju. -Men ni får ju skjuts idag med Lotta, så då slipper ni ju gå i regnet sa jag. Men nej, han skulle inte gå till skolan endå, för att det regnar.

-Det regnar ju i skolan oxå och på rasterna! förklarar han.

Sen var det såklart MITT fel att det regnar, eftersom jag ritade en teckning igår med några barn under ett paraply.... har fått order om att rita en sol istället.

Slutade med att Vilder åkte med till skolan i bil, och Vilgot satt och surade här hemma. Tillslut fick jag honom att klä sig klart men han vägrade ta på sig regnbyxorna.

-Det är faktist VÅR nu för det har DU sagt och det här är VÅRbyxor! säger han envist och pekar på sina lätt fodrade byxor som står emot vind rätt bra men INTE regn... försökte förklara att det regnar och då har man regnbyxor om man ska promenera utan att bli blöt om byxorna. Men nej, envisa Vilgot fortsatte sin envisa föreläsning om att JAG minsann sagt att det är VÅR och att brallorna han har på sig är VÅR-brallor, annars LJUGER jag! Så detså. Att jag inte har fått några grå hår än är för mig en gåta! Sen kom vi iväg tillslut, gick i regnrusket till skolan och Vilgot drog verkligen benen efter sig så idag kom han en timma för sent. Men han kom iväg iallafall och jag kom hem med en mycket blöt hund, ett väl prövat tålamod, kalla fötter och blöta kläder, nu blir det kaffe och krypa ner under en filt i soffan en stund innan jag sätter igång med alla måsten.

Vilgot har temperament, minst sagt. Han är oftast världens goaste lilla kille med ett väldigt stort hjärta, men då det "rinner över" så blir han jätteledsen och arg och destruktiv och det blir lixom TILT, funkar inte att prata "normalt" med honom då som det gör med andra ungar då de är arga... Vilgot lixom fastnar i sitt arga moln och pratar man med honom så är det oftast som att hälla bensin på eld.

Han blev sur ikväll då de skulle lägga sig, skitsur. För han ville inte alls sova. Så han låg och skrek i sängen att han var arg... och sen lät det ungefär såhär;

-Dumma jävla idiot, puckade jävla mamma, puckade jävla Vilder, gååå, försvinn härifrån, jag vill inte ha en familj, gååå sa jag, fattar ni inte, stick härifrån, stick åt helvete, jävla skit ni STINKER!!!

Vilder låg bredvid och försökte prata med Vilgot och jag låg bredvid Vilder och försökte få Vilgot lugn genom att klappa lite på honom och säga att vi älskar honom, ja vad ska man göra?? Att bli arg och säga åt honom GÅR inte, det funkar lixom inte för just då är han inte mottaglig för kritik, inte ens för fina ord... men tillslut somnade han min arga lilla kille, först jättearg, sen ledsen, sen arg igen och sen vänder han det till sig själv och säger att vi hatar honom och att han bara är en dum jävla pojke... men det är bara att ignorera det han säger och bemöta det med ännu mera kärlek, men fasiken vad det tar energi att höra honom så arg och ledsen utan kunna göra nått annat än att vänta tills den värsta stormen ebbat ut...

Vanessas kompis Tuva frågar Vilgot vad hans läsläxa handlar om.

-Den handlar om en sån där bok som man läser i, och så är det lite sidor i den oxå.

05.20, mobilen ringer. Trött som attans så jag snoozar, till klockan är 06,20 och inser att det är dags att kliva upp och fixa frukost och väcka barnen.

Fixade gröt och dukade fram, fick upp kidsen och tillslut satt alla vid bordet för att äta frukost.

Vilgot tappade en tand igår så han upptäckte att tandfeén varit framme inatt, 2st 5-kronor låg i glaset konstaterade han och såg nöjd ut över att tandféen infunnit sig, hon brukar annars vara lite sen och glömsk..;-)

Sen då det var dags att klä på sig blev det liv i luckan, Vilgot blir SKITSUR för att jag tvättat hans kläder...!!! Och för att jag även sorterat och vikt dem och lagt dem i lådorna där de SKA vara. Ja det är inte lätt att göra "rätt" minsann! Så han stampar upp för trappan och går och gömmer sig under sin säng.

-Men mamma, VARFÖR ska du städa och så för, nu har jag ju inga kläder nere i soffan ju!!!!

En vanlig morgon, mobilen ringer 05.20 och jag snoozar ca 20 min innan jag kliver upp, tar ut hunden och sen fixar frukost för att sedan utföra uppdrag 1; väcka barnen.

Bar ner Vilder som är en riktig sömntuta och har svårt för att vakna ordentligt, han lägger sig genast i kökssoffan och somnar om medans jag gör rond 2 som består i att väcka Vilgot.

Med andan i halsen för vilken sida han behagar vakna på väcker jag honom försiktigt, denna morgon fick jag ett leende, wow!

Sen i rond 3 så kollar jag att Vanessa är vaken och påminner henne om vad klockan är, för hon har sååå mycket att göra på morgonen, välja kläder, fixa håret... osv.

Under tiden som jag kollar Vanessa så har det redan börjat låta från köket, morgonens första diskussion har startat och som väntat slutar den med att de börjar tjafsa, om typ ingenting. Vanessa kommer ner och de sitter som spott-kobror alla 3 och skjuter giftiga kommentarer till varandra så fort tillfälle ges. Och finns det inget tillfälle, så skapas det ett!!

Jag gör mitt bästa för att rädda situationen genom att avleda deras konversationer med småprat som INTE leder till ytterligare diskussioner, inte det lättaste, tro mig!!

Jag lyssnar på Vanessa då hon berättar om sin dröm, samtidigt pratar Vilgot med mig och jag hör inte vad han säger eftersom jag försöker lyssna på Vanessa, och givetvis surnar Vilgot till på 2 sekunder;

-Du LYSSNAR ju inte mamma, du lyssnar AAAALDRIG på mig!!!

Sen så blir det diskussioner om de ska cykla eller inte till skolan, Vilgot vill GÅ och Vilder vill sitta bak på min cykel. Sen blir Vilgot sur för att inte HAN får sitta bak på min cykel, även fast jag frågade om de skulle turas om, jag föreslog att en av dem cyklade på sin cykel och den andra satt bak på min och sen skulle de turas om, men han skulle bestämt GÅ och skulle INTE ha hjälm. Så han fick gå.

Slutade med att jag gick med min cykel och hade Vilder på sadeln, så att jag kunde gå i samma takt som Vilgot tills han fick ett ryck och sa att han skulle springa och att jag kunde cykla en bit.

Men iallafall så kom alla iväg till skolan i tid! Sen hem, plocka disk och duka av frukost, dricka mer kaffe och snart ska jag ut med Rocker.

Jo tjena, hade jag haft en karl som anmält mig till ett sådant program så hade jag sagt;

-"Älskling, packa din väska och dra så blir jag av med övervikten bums"

Visserligen har ju de som deltar i programmet valt det själva... men endå lixom?? Klart man kan gnälla på sin partner och ställa lite krav men hallå.... på TV för allmän beskådning????


Typ: Älskling du har blivit en knäppis, sen får man se hur medicineringen och psykologsamtalen utveckar sig eller...?

WTF????

Seriöst, hur fan kan man ens komma på den sjuka idén att göra ett sådant program?!!

Vilket budskap förmedlar det? Jo det kan ju vemsomhelst med en IQ över 1 räkna ut.

Jo, man måste vara BÄST för att duga, och har man ingen pappa kan man sitta där med en ångest som blir ännu större för att alla "bra" pappor ska tävla för att se vem som är BÄST, för det är ju DET som räknas och betyder något, att vara BÄST på allt. Sen är det många barn som har dåliga och frånvarande pappor, men skitbra tv3, ge alla dessa ungar en ännu större klump i magen än de förmodligen redan har!!'

Visst, det är ju bra att det FINNS bra pappor osv, men fan i helvete måste det vara en TÄVLING????? Hade hellre sett "bra pappor" blivit framlyftna på ett bättre sätt en detta.

Livet är redan hårt nog för många barn och för de flesta sitter det i bakhuvudet ett enormt tryck på att vara just STÖRST BÄST och VACKRAST!

Vad blir nästa briljanta programidé tv3? "Vem får mest julklappar?" Skulle inte förvåna mig det minsta!

Helt sjukt tycker jag och det gör ont i magen på mig då jag tänker på alla dessa barn som inte har en pappa, och det är inget som de själva kunnat välja.


Skäms på er tv3!!!

Jag har fått en skitbra idé, ska jobba med material till en bok som jag sen ska skicka till olika förlag, och idén jag har är riktigt klockren, finns inga sådana böcker alls vad jag sett då jag letat, och jag skulle själv LÄTT vilja ha en sådan bok.

Fast nu måste jag vara hemlig så ingen snor min brilijanta idé! Så inte förrän jag är klar med konceptet och fixat den biten kan jag avslöja min lilla hemlighet. Sen kommer förmodligen just denna bok vara ett MÅSTE i ditt hem. Låter kanske kaxigt, men jag tror fan det!!

Och jag brukar väldigt sällan skryta.

-Mamma, visst är jag LÄCKER?? säger Vilgot och smilar brett och visar sina nyborstade tänder för inspektion innan läggdags igårkväll.

-Fast LÄCKRAST där nere?? Kolla, jag har borstat SKITMYCKET och speciellt där nere, visst är det läckrast där???

Ja ungar är roliga, vilka uttryck de har ibland!

Att vara övertydlig kan ge barnen ideér.

Förklarade för barnen varför jag inte har en skål med godis redo innanför dörren och varför jag inte vill att de ska ut och tigga hos folk de inte känner.

-.Man vet ALDRIG vad folk har gjort med godiset, vem vet, de kanske har stoppat dem i rumpan innan de bjuder på dem och barnen äter glatt för att de inte vet nått... fy så hemskt! förmanar jag.

-JAAAA, vi GÖÖR det mamma, vi tar godis och stoppar i rumpan, sen bjuder vi på det när det plingar på dörren och säger -GLAD PÅSK!!!! vrålar Vilgot och ser sjuuukt nöjd ut!

Hissa och dissa med våren, jag börjar med att DISSA!

1: Allt damm och smuts syns alltför tydligt i den envisa vårsolen, shit, måste tvätta fönsterna! *panik*

2: Ena dagen sååå varmt, på med tunna jackor och upp med alla vinterkläder på vinden... för att nästa dag stå och slänga ner alla jävla vinterkläder igen för att det är KALLT!!

3: Vårkänslor, jo tjena, jag gillar inte våren alls, blir mest deppig denna årstid, solen sticker mer i ögonen än den värmer och näsan rinner för att man är så jävla dum och naiv och klär sig för tunt så fort solen hoppar fram och teasar för att i nästa sekund gå och gömma sig på något "bra" ställe där man inte hittar den på flera dagar typ...

4: Alla är så jävla positiva och njuter av att "ljuset är på väg" men jag föredrar faktiskt levande ljus inomhus och höstrusk utanför fönstret. Plötsligt ser man sig själv i dagsljus, blek och glåmig efter vinterns mörker som man kunde krypa in och gömma sig i medans alla vårälskare lyriskt pratar om glass ute i solen....

Nej tack, väntar tills sommarlovet börjar med mina förhoppningar om en värme som är hyfsat stabil för en glass utomhus även då solen gått i moln.

5: Alla vaknar på våren, även myggen. BLÄ!!

6: Det som göms i snö kommer upp i tö... Så jävla sant, nu måste man ju röja upp och göra fint ute på tomten så att inte alla grannar får tuppjuck över att det ser ut som en soptipp här. Å vad jag saknar snön då jag tänker på det, ett vitt täcke över allt man vill gömma! Nu är det bara att fet-glömma. Hehe, det rimmade! ;-)