Idag känner jag mig som en kossa... som lämnar båset närsomhelst.
Och man saknar inte kossan förrän båset är tomt!

Himla otacksamt att vara mamma ibland! Overallen är det helt plötsligt fel på, "det är VARMT ute", "jag gillar inte mörkblått, jag vill ha ljusblått", tog en halvtimme att få minstingen att ta på sig overallen då vi skulle gå från dagis. Maten är inte god (lagat deras favoritmat) "jag vill ha pannkakor", "pucko", "dumma mamma", skrik, trots, ännu mera skrik och trots, är det inte mig de är arga på så är det varandra, allt är orättvist, precis allt. Även det som nån har gjort för en vecka sen. När ska de lära sig att millimeter-rättvisa inte existerar?!  Pappa, ja han är HELIG, mamma är ju en möbel som alltid finns där, en tvätterska, städerska, nanny 24/7! Lektant är jag oxå. Jag vill att de ska få chansen att SAKNA mig! De tar mig för givet, jag älskar dem så mycket, men jisses vad det suger musten ur en ibland, och mitt i allt ska man helst vara PEDAGOGISK och konsekvent.
Konsekvent, ja det slutar med att jag sitter och väntar ut nån som vägrar ta på sig overallen. Den andra vill hem, står och svettas i sin overall, tackar gud i himlen (om han nu finns) för att dagis ligger 20 meter från hemmet, så han får gå hem själv till storasyster. Och givetvist är det oxå orättvist! Vad annars?? Utmaningen är tuff, men mamma vinner tillslut. Men mamma är oxå helt slut. Så mamma är den stora förloraren i längden.

Ja, idag var en sån dag.