Ja det är frågan. Men när det gäller dotterns pappa så finns det 2 ord, SNÅL och SNIKEN.

Alltså, snubben har pengar som gräs... både han och tjejen jobbar och är välbetalda, har bl a ett biorum med värsting-tv hemma i huset, har värsta bilen/bilarna, åker på semester med sin nya familj 4 ggr om året...

och vad får min dotter???

Jo, JAG fick betala halva hennes biljett för att hon skulle få följa med till Portugal på en semestervecka!!!

Och då är jag ENSAMSTÅENDE och blivit nollad av försäkringskassan...

Och jag fick typ BE om att hon skulle få åka med för hon blev ju såklart ledsen då de planerar semester inför henne som hon inte är inräknad i....

Jag är inte ett dugg avundsjuk på deras ekonomiska status, för pengar kan inte köpa allt, men då han snålar till sin egen dotter, då ser jag rött!

Sist hon var där pratade han om att hon kanske skulle få en ny mobil av honom, men då skulle hon få betala en del själv.... Ehhh, what???

Men som tur är så är pojkarnas pappa varken snål eller sniken, så han gav Vanessa en iphone igår, gissa om hon blev lycklig????

Men tycker det är så jävla sniket av hennes farsa att snåla så som han gör... pinsamt, men snubben har ingen skam i kroppen överhuvudtaget och ringer henne då det passar och ibland glömmer han höra av sig då han lovat.

Ja sånt gör mig PISSED OFF och han borde bry sig mer om sin dotter. Hon fick inte ta hem sin cykel därifrån som hon fick i present... hon är alltså där ca var 3:e helg knappt, och hon har sagt att hennes cykel här hemma år trasig och hon vill såklart ha SIN cykel som hon fick av dem HÄR då hon har användning för den dagligen...

men nä... rika pappsen hade inte nån plats i bilen för att köra cykeln.... och han var väl rädd att han inte skulle få den tillbaka till sina yngre döttrar (som jag gissar var tanken). Jag fick säga till Vanessa att hon kunde säga till sin pappa att han får tillbaka cykeln då hon vuxit ur den så syrrorna kan ta den... men hmmm.... den kanske blir sliten? Förmodligen därför hon inte fått ta hit den...


Ok, nu fick jag gnälla av mig lite!

-Tandféen är snål!

-Eller kanske bara lite pank, som mamma brukar vara?

Mina sympatiska barn diskuterar efter att Vilgot "bara" hittade en 5-krona i sitt glas med sin tappade tand...

Snart jul, helvete vad tiden går fort ibland!!!

Ungarna har kryssat för fullt i alla kataloger som kommit, och Vilgot hade bl a kryssat en ROSA lampa med hjärtan. Hihi, så sött att han vill ha en sån!!





Sen har han även kryssat ett garage som är för typ 1-åringar... motiveringen lyder;

"-Ja för Sam snodde ju mitt!" (Sam är barnens kusin, syrrans lilla kille som är 2 år, vi hade ett sånt där gammalt garage som vi köpte på loppis eftersom det var ett precis likadant som jag å syrran hade då vi var små *nostalgi*.)


Det gav jag till Sam för det tog bara onödig plats här hemma tyckte jag, men tydligen så tyckte inte Vilgot det...

Idag har jag haft fullt upp med kidsen, pojkarna verkar rätt pigga och krya, däremot har Vanessa varit hängig och sovit en stund på dan, ont i halsen osv... så får se om hon blir hemma imorrn med. Grabbarna Grus ska till plugget iallafall är det tänkt.

Idag så har jag hjälpt pojkarna lite med att röja på rummet och sortera leksaker osv, och hittade bakstycket till deras walketalkies, och Vilgot utbrister;

-Men ÅÅH, mamma, du är ju alldeles FANTASTISK!!!!

Hund eller Pojkvän?

Vägde noga fördelarna och nackdelarna mot varandra för drygt ett halvår sen, men tog det felaktiga beslutet att skaffa pojkvän.

Konstaterade DÅ att :

-en pojkvän kan gå ut med soporna, men inte en hund....

Men å andra sidan kommer jag ju gå ut med hunden regelbundet flera gånger om dagen, och slänga soporna själv då jag endå går förbi soprummet.

-en pojkvän kan handla mat å hämta barn i skolan om man blir sjuk, det kan inte en hund.

Men en hund är inte otrogen eller missbrukar, en hund ljuger inte, en hund säger inte en sak och menar en annan, en hund pissar inte på dig om det inte är absolut nödvändigt. En hund ser upp till dig, som en flockledare, det gör knappast en pojkvän.

I bästa fall (med en stor portion tur) blir du betraktad som en jämlike av en pojkvän, i bästa fall, men det hör då inte alls till vanligheterna dessvärre.

Jag får se ut hur jag vill, men blir villkorslöst älskad endå. En hund är tacksam för att den får omvårdnad, kärlek, mat och får göra sina behov.

En pojkvän är mest otacksam.

Jag VET vilket jobb det innebär. Ett hårt jobb som kommer ge ett strålande resultat på sikt, främst för välbefinnandet i allmänhet, och sen får jag en vän för livet, någon jag ska binda till mig mer och mer för varje dag, inte som med barnen, få dem självständiga.

-JA, jag plockar gärna upp skit från en hund. Har tagit så grymt mycket skit från pojkvänner så att plocka upp det som kommer ut efter att min hund för att han har ätit ser jag knappast som ett problem snarare som en ära i jämförelse.

-JA, jag vill ut i ur och skur. Inte för att jag VILL VILL VILL (har inget direkt pockande behov av att ensam springa runt i skogen, även om jag VET att det skulle göra mig gott) utan för att jag VET att ett hälsosammare liv med fasta rutiner står för dörren. Tror inte det ska bli skitlätt, absolut inte, men är helt säker på att det inte kommer besvära mig ett skit, jag kommer gå på vinst ur detta, likaså hunden och barnen.

En hund må bli sjuk och en hund må lukta apa då den e blöt osv...

men en POJKVÄN som blir sjuk eller luktar apa (bakis å äcklig) , det går lixom inte att acceptera, och tyvärr så blir ju alla pojvänner förr eller senare sjuka (fysiskt eller i huvudet) så att skaffa en hund blir bland det vettigaste jag gjort på MYCKET länge.

Att ha barn och hund är egentligen 2 skilda saker, den enda gemensamma nämnaren är egentligen ANSVARET. Ett barn uppfostrar du till att bli självständigt och på sikt klara sig själva och flytta hemifrån.

En hund, blir en trogen vän, och desto mer tid och engagemang du lägger på hunden desto mer får du tillbaka. Evig trohet och en underbar livskamrat. Sen så lär sig barnen ta ansvar bättre, den fysiska hälsan kommer att förbättras och så i sin tur förbättras den psykiska hälsan. Vetenskapligt bevisat.

En del utbrister;

-Nej!! Ska DU ha HUND??? VEEET du vilket jobb det är??

-Nä, jag är totalt urblåst i skallen, jag vet verkligen INGENTING och fattar ännu mindre...

Not.

-Vilgot det är becksvart ute, så det är bättre att ni är inne och leker.

-Näää, de e inte becksvart ute.. det är bara liite svart!!

Vilgot kommer in och har gjort illa långfingret, ramlat eller nått. Gnäller en stund och fingret är lite rött och varmt som det blir då man stukar det typ. Men tillslut kan han röra fingrarna som vanligt och hissar långfingret med ett triumfierande leende och utbrister;

-"Titta, nu funkar det igen, det är bra nu... jag går ut... hej då!"

"Efter att Monika nästan längtat ihjäl sig, visar almanackan äntligen på år 1953. Det är året med stort Å, året då hon får börja skolan. Som "Förstekladdare" öppnar sig skolans skimrande värld för henne med "Far ror, Mor är rar", rastens filmstjärnebyten och hårda duster med klassens retsticka Bo. En rar bok om 50-talet för både stora och små."

Jag försökte locka pojkarna att vilja lyssna på lite högläsning i köket och berättade att det handlar om hur det var förr i tiden när man gick i skolan osv;

-"Så som det var när er pappa var liten, eller mormor snarare", (rättade jag mig själv, eftersom hon är född på 50-talet.)

-Ja, för min pappa, han fanns på stenåldern! utbrister Vilder och ser ruggigt säker ut.

Jag dömer ingen annan för mitt handlande, det tar jag eget ansvar för. Jag vill inte ändra på någon annan, för det går inte, jag vill inte att någon ska ändra på sig för MIN skull, för det är inte det rätta, det är ren bullshit och jag är så fett less på martyrer.

Jag är någonstans konstigt nog " tacksam" för dem som gjorde mig illa på olika sätt, de lärde mig att jobba med mig själv, de förvandlade mina svagheter till en styrka, rädsla till mod och osäkerhet till självinsikt. Mina misstag i livet är mina, jag kan inte skylla dem på någon annan, men jag kan välja vilka jag vill omge mig med i mitt liv och i framtiden, i vilken riktning jag går, och jag väljer helt själv vilka som får göra mig sällskap och vilka som jag lämnar bakom mig.

Livet är inte lätt, en turbulent resa och utmaning för alla sinnen. Det är inte hur eller varför man snubblar och faller som är det väsentliga, utan hur man tar sig upp och borstar bort den värsta smutsen och går vidare, och att kanske på sikt lära sig att upptäcka livets gropar i tid, och istället för att trilla ner, lära sig att hoppa över dem?

Livet är inte alltid rättvist, inte alltid enkelt och smärtfritt.

Gör du mig illa eller sårar mig, blir jag givetvis ledsen, men jag tar av mig offerkoftan illa kvickt för jag tycker att den kliar och sticks, den passar mig inte alls helt enkelt.

Lite naken känner man sig först såklart, utlämnad och sårad, men hellre det än att sitta och gnälla och tycka synd om sig själv med offerkoftan välknäppt ända upp till halsen typ.

När jag backar, så är det bara för att ta sats!

Alltså... kollade idag på värsta pojkvänsakademin (värsta pojkvänsepidemin..., bättre namn!!)

Va eeee de för snubbar å va e de för stackars tjejer?? Lider med dem och skulle vilja vara där och smälla killarna på käften åt dem, och be dem dra åt helvete. (ok, kanske inte slå dem... men sparka dem hårt där bak så de går därifrån i enkelriktad väg utan att ens våga blicka tillbaka) Men tjejerna är tyvärr låsta och förlorade med sina offerkoftor som de tyvärr blivit alltför vana vid, been there, done that!

Sååå lätt att säga förlåt, för stunden är allt såååå bra sen blir det samma skit igen och de faller vana in i sina roller som den "stackars killen som ständigt gör fel" och "den stackars flickvännen som ständigt förlåter sin misslyckade kille", för va faan, han grååååter ju, han ÄLSKAR mig, egentligen!!

Sen så blir man tacksam för inget, jävla krokodiltårar bara för att HAN är misslyckad!!!

Lita aldrig på någon som sviker dig och får dig att må dåligt, inse att du är värd bättre. Visst fan gör det ont, men jag är ett levande bevis på att man överlever.. det mesta! Inte såååå bitter och trasig är jag, bara sådär lagomt misstänksam och lite på min vakt, öppen för förslag men när det börjar brännas och göra minsta ont, då finns det bara en väg kvar, och det är bort från mig.

Nolltolerans på bullshit och ordet -Förlåt.