To cry is not a sign of weakness

please don´t deny your tears,

cause when they leave your eyes

you face up with your fears

Remember they don´t longer

bother you inside, 

don´t forget, that when you fall

you still will stay alive.

When u hit the bottom

when it all turns dark

It might be hurting for the moment

but it´s just a start

a beginning of a stronger you

cause then you feel relieved

it´s because your heart is healing

please don´t stop belive

Falling is for a reason, then you learn to fly

and for every moment

you´ll feel better when you cry

Relieve your pain, face your fears

don´t be ashame of falling tear

Be proud of who u are.

If I scream will u here me,

if I hide, will u seek?

When I´m lost will u find me,

give me strenght when I´m week?

When I´m breaking inside,

when I´m falling apart

can u se through it all,

heal the wounds in my heart?

Will u catch when I fall

will u see through my smile,

when I say; -I´m ok

can u se it´s a lie?

When confidence has left the building

without to say goodbye

with all my shame and all my fears

and no one se my stupid tears

my heart is beating, breaking, screaming

I pray so hard that I´m just dreaming

But it´s not a dream, my heart still scream

it breaks me down and makes me fall

but no one knows and no one see

because it all is inside me

I´m lost in myself, my pride is gone

and worst of all, I´m all alone

I tried my best to hide my pain

I tried to stay so strong

sometimes I feel that all I do

is all so fucking wrong

When I laugh, my tears are still there,

but I hide them very well

and when I cry there´s no one here

and it feels like I´m in hell

It´s a lonely place to be

when it hurts the most in me

I can´t get out I can´t get free

the pain will always stay with me

It´s like a prison, it´s fucking cold

it´s fucking hard to lose control

Who will be there when darkness take all over,

who will catch me when I fall?

När jag letar i mitt minne

finns det stora tomma hål

tänk om man kunde laga allt,

Bara sy med nål och tråd?

hitta början på ett nystan,

reda ut en trasslig boll

få ordning på alla tankar

få allt under kontroll?

ibland börjar orken plötsligt att sina

den rinner som sand genom händerna mina

Ljuset i tunneln börjar att vackla

ge mig ett ljus, ge mig en fackla

ge mig en gnista, ge mig en glöd

ge mig din hand, ge mig ditt stöd

stundtals känns vägen så tung att vandra

jag snubblar på rötter som skapats av andra


fast självklart så ser jag min egen del
och vet att jag oxå gör många fel

 
Jag famlar i mörker, ångest och smärta

jag söker ett klister som lagar mitt hjärta

Som en smäll över käften, som en dusch som är kall

en smärta som plötsligt får mig på fall

Då det gör ont att bara andas, då vill jag krypa ur min kropp

då vill jag skrika till mig själv; sluta, stanna, STOPP!

Men det är som att en del av mig, inte alls vill känns vid

att ibland så slocknar glöden, och allt hamnar på glid

Jag glider under isen bara och plötsligt blir det kallt

som att i öppet sår, strö en massa salt

Jag letar i mitt minne, efter tankar som ger ro

jag försöker söka tröst, jag försöker ju att tro

att ljuset i tunneln finns här intill

bara jag kämpar, bara jag vill

_______________________________________________________　

Jag kan inte vara lagom, finner sällan rätt balans.

Ramlar alltid ner i hål som jag inte trodde fanns.

När livet känns som bäst och allting rullar på,

då påminns jag plötsligt om hur jag ibland brukar må.

men jag försöker att kämpa, jag gör allt jag kan

önskar så att det bara försvann,


som genom ett trollslag från sten till sand

vill jag att ångesten lämnar min hamn

För att lydigt pasera genom timglasets mitt

jag önskar att allt som är svart blir till vitt

Men det är svårt med ett hjärta tungt som bly

och en envis ångest som vägrar att fly

Och vad ont det gör att gråta

när ingen jävel ser

vad ont det gör att falla

att bara rasa ner

vad ont det gör att frysa

och ingen värme få

vad ont det gör i hjärtat

att ensam alltid stå

Det finns en slags smärta som envist stannar kvar

som ett otätat fönster som ständigt drar

Det finns alltid tankar som bedövar mitt sinne

som plågsamt etsar sig fast i mitt minne

en del ger mig kraft och en del förstör

men hoppet är väl det sista som dör?

　__________________________________________________________________

Jag lever mitt i det, men försöker att inte fastna, i den jävla ångesten och tröttheten som slår sina klor i mig helt utan förvarning.

Men ibland så kan jag känna... att det är på gång, det är då jag glider undan för att lixom söka skydd, sömnen är min värsta fiende och på samma gång min bästa vän. Energin och viljan likaså, Som en människa som slår för att sedan älska djupt och säga det simpla ordet; FÖRLÅT.

Slarvar jag med sömnen så blir hela jag uppochner tillslut, likaså av stress, yttre som inre.

Ibland orkar jag massor, ja mest mest mest, då leker livet och allt känns som fest. Alla färger är granna och glädjen är stor, ja större än störst!!!

Sen tvärt slår min värld om till svartvitt och grusar sig, solen går plötsligt i moln på en till synes klarblå himmel, och kylan ilar ända in i märgen.

　Vill inte känna, vill bara stänga av, men det går inte... jag härdar bara ut, men det syns inte utanpå, men inuti är jag ibland tröttare än tröttast, över något som nån annan aldrig ens lagt märke till.

Hatar min sjukdom och mina diagnoser, fast jag ÄR ju inte min/mina diagnoser, det är DEM som är en del av mig bara.

Gick igenom lite gamla dokument och hittade en dikt jag skrivit till Vanessa. Jag läste upp den för henne idag och hon blev så rörd att hon började gråta!!



Jag älskar dig min dotter, mer än allt

du är kryddan i mitt liv, mer än socker och salt

som curry och cayenne

ibland så går jag lixom vilse, inuti mig själv, går runt i labyrinten, som varken har en början eller slut

Känner igen mig stundtals, för att sen se något nytt

som inte känns behagligt och känslan blir förbytt

från trygghet till rädsla, från rädsla till smärta

från sorg till ensamhet, som sten i mitt hjärta

Tider som kommer tider som går

allting är evigt och lämnar ett spår

ett spår som förändrar, ett spår som går rätt

ett annat går vilse och ett annat hamnar snett.

Livet är här, nu och i morgon, men även igår och i framtiden

vi måste lära oss att lämna det onda, att fånga det goda

och sen låta det leda oss rätt

Vi måste våga, söka och finnas

vandra i mörker för att leva och minnas

Minnas allt som vi lärt oss nått av

lämna det som skavsåren gav

finna en väg som är lätt att gå

en väg som bara förunnas oss få

som lidit i massor, som sorger har sett

som levt i en smärta som andra oss gett

Nån gång så måste det onda ta slut

och det vackra börjar igen

det växer sig sakta men säkert starkt

de vackraste blommor på osäker mark

Kliva ur skorna som givit oss sår

ta nya steg, gå i kärlekens spår

vandra på stigen mot lycka och frid

gå hela vägen utan känslor på glid

utan att tveka, utan rädsla och smärta

nu ska lugnet fylla mitt hjärta

Nu ska jag leva och älska mig själv

ge mig den tid som det tar

förlåta och gömma, acceptera och glömma

och minnas allt det vackra som finns kvar

Om du vet vad som gör ont, varför trampar du just där?

Varför strör du mera salt i mina sår?

Om du vet att jag är känslig lär dig då att backa

du om någon borde veta vart gränsen går.

Jag har kämpat ganska länge med allting som gjort ont

jag har gått igenom eld och genom vatten

jag har dött och jag har återuppstått

jag har lämnats och sen hämnats

men denna gång får synden straffa sig självt..

Jag faller så lätt, jag faller inte alls

jag står kvar fast jag faller

jag dör... fast jag andas

jag slutar att andas, men jag dör inte

jag springer och snubblar

springer igen

faller och reser mig..

Allting tar slut samtidigt som det börjar igen

allt blir till mörker

för att plötsligt bli bländande vitt

och då ögonen vant sig vid ljuset

så blir det mörkt igen.

Mitt hjärta drar ihop sig

som i en sista kamp.

Ett sista andetag

blir sen det första.

Utmattad möter jag ljuset

som jag vet blir till mörker

igen

Slänger in några fler dikter från förr;

Jag sov på din arm
Din kropp var så trygg
Jag frös
men du värmde mig
Jag svävade på moln
med mitt huvud på din arm
Den enda fasta punkten
i mitt liv är du.
♥


En övergiven själ
på en frostig sommaräng
Kronbladen gnistrar
likt gröna kristaller
Själarna dansar i dödens svarta rike
när natten faller på
En evig natt vill jag ha
med själen splittrad
vill jag dansa i dödens svarta rike.
♥


Jag simmar i ett hav utan land
jag simmar och simmar
men når ingen strand
Mina ben är matta
och armarna trötta
havet är kallt och mina tankar är nötta
Nötta av havet
nötta av vinden
nötta av livets tårar på kinden
Jag sluter ögonen
och kroppen sjunker ner
jag fylls av lugn
jag finns inte mer
♥


Låt mig likt säden på fältet
vaggas till ro i vinden.
Låt mig sövas av dess klagolåt.
Förlåt mig likt ovädersnatten,
då tårar rinner ner för kinden,
låt stormens lugn
stilla min gråt
Se på mig, men inte för länge,
finns bara där och håll om mig
Likt rådjurens flykt över fälten,
låt ej mina tankar skena iväg.
♥

Skrev den nångång mellan 15-17-års ålder:

Varför gråter jag,
vad är det som gör att mina ögon tåras?
Vem är det som sitter i mitt hjärta
och gör plötsliga utfall med kniven?
Jag känner henne inte,
men hon känner mig,
varenda liten svaghet, varenda liten vrå,
hon lämnar mig inte ifred.
Hon hugger när man minst anar,
för att påminna mig om smärtan.
Jag blir ständigt påmind om det jag helst vill glömma,
alla djupa sår
strör hon salt i.

Hittade en hel bunt med en massa gamla dikter jag skrev som ung (oj, NU kände jag min gammal!!)
Eller vi börjar om; Jag hittade ett gäng dikter som jag skrev för ett tag sen, fastnade ordentligt då jag läste dem och det var som att resa tillbaka i tiden. Jag var mellan 16-18 då jag skrev dem.

Många av dem är väldigt sorgsna och tunga, men här bidrar jag med några av de "lättare":


Varför älskar jag
när natten är som kallast
varför älskar jag
när snön är hård och kall?
Varför ser jag upp mot himlen
när den är svart och utan stjärnor
varför ler jag
när mitt hjärta bara gråter?
Vad ser jag i mörkret
vad kan jag känna,
när snön har gjort mig kall?
Kan kärlek vara så stark
att den trotsar allt?
Jag bara undrar.

♥


Jag stöter dig längre och längre bort
Jag puttar och puttar
men du faller inte
Du stannar kvar helt oberörd
Vad vet jag om vad du tänker?
Du säger att du älskar mig,
men vad betyder det för dig?
Varför faller du inte när jag puttar
varför går du inte
när jag stöter bort dig?
Kan du läsa mina tankar
som ber dig stanna kvar?

♥


Vinden blåser mig hårt och omilt i ansiktet
den drar och sliter i mitt hår
Jag vill skrika åt den att sluta
men det går ju inte
vem kan styra en vind?
Tårarna svider och bränner som eld i mitt ansikte
de kommer när dagen känns svår
Jag vill skrika åt mig själv att sluta
Men det går ju inte
Vem kan hindra sina tårar från att fly?

♥


Ensam,
liten och ensam i det stora mörkret,
jag skriker, ingen hör,
jag gråter, ingen ser,
jag ber
men ingen förstår.
Alla ögon är stängda,
alla munnar är stängda,
ditt hjärta är stängt
och världen har slutat andas.
Var är jag?
Mitt hjärta slår och jag andas
ändå är jag död.
Död som stenarna på marken.
Du kan ta mig,
du kan sparka mig och kasta mig i havet
Mitt liv är ju endå bara en sten.
En liten liten
grå sten.

♥


Du lilla vackra barn med ögon av oskuld
du lilla vackra barn som ser världen så stor
Det kommer en dag då du skall minnas
att världen är liten och alldeles för grym
Du lilla vackra barn
med den renaste av själar
det kommer en dag då du också hatar,
en dag då du gråter av ilska.
Den dagen förstår du att världen är grym.
Du lilla barn, tiden stjäl,
bit för bit av ditt liv.
Du lilla vackra barn, du förstår inte
att din bästa tid är nu.



♥

"När löven skiljs från träden blir ögonblick till evighet"



♥