Har hittat en ganska intressant bok som jag bläddrade i;

Alla livets små djävligheter av Eva Halldinger,
delar med mig av de första sidorna i boken;











"Allting som kan skita sig gör det." Så lyder i korthet den levnadsregel som allmänt kallas för Murphys lag. Men Murphy lyckades missa själva poängen. För det första: vad menade han med kan skita sig? Säg mig bara en enda situation som inte kan gå fel? Bara en endaste putteliten struntsak? Nej, just det.

En god vän till mig liftade jorden runt under ett år och upplevde de vådligaste äventyr. När han till sist kom hem och steg in genom dörren till sin lägenhet snubblade han över all reklam som samlats, och föll så illa att han slog huvudet i sitt antika paraplyställ av marmor och dog. Smaka på den, Murphy!

För det andra, så är det inte alls så att allting skiter sig. Om det gjorde det så skulle vi ju vara ganska trygga, vi skulle vara mentalt inställda på att något skulle gå fel, vi skulle ständigt ha tillgång till en plan B. Problemet är ju att det inte fungerar på det sättet. "Allting kan skita sig, och antingen gör det det - eller också gör det det inte."
Så borde det heta. Det är då man får det rätta perspektivet på tillvaron. Det är så man håller sin ångest i konstant katastrofberedskap.

Det finns dagar då någonting går fel, dagar då allting går fel och så dagar då man tror att någonting ska gå fel. Och man vet aldrig vilken dag det är. Om man försökte räkna ut alla de timmar som folk gått och oroat sig för saker som sedan inte inträffat, framstår denna nya tolkning av Murphys lag i sitt rätta förfärande skimmer. Det är egentligen bara på bio man garanterat vet när något hemskt ska hända, där är alla nämligen som mest lyckliga och problemfria strax innan...


(kopierat direkt  från bokens första sidor)