Hmm, vart ska jag börja?

På lördagkväll kände jag hur ett slags lugn drog in över mig för att stanna. Som en varm filt då man fryser eller som då solen kommer fram bakom ett litet moln precis då man börjat frysa lite.

Sen blev det lixom svårt att sitta stilla, jag ville ta vara på den där sköna känslan på nått vis och så hade jag ingen att gå ut med här i krokarna som jag först var lite inställd på, är det inte typiskt att det alltid krockar??

Men å andra sidan så är jag en impulsmänniska och har grymt svårt för att planera. Slutade med att jag pejlade läget med en gammal god vän som jobbar inne i city på en bar, om jag kunde få komma dit å hänga en stund och sen festa lite efter att han slutade.

Jag blev lixom så full av energi (och ja, av lite martini oxå) men va fan, jag kände mig sådär barnsligt lycklig och full av förväntan som ett barn innan julafton typ, och jag var BARNLEDIG. Bara den känslan att inte behöva vara MAMMA för en kväll, jag KAN ligga bakis och återhämta mig resten av veckan om det vore så illa, lär ju hinna repa mig innan de kommer hem om en vecka. Så skönt att bara kunna slippa ta ansvar, ja, jag blev nästan som ett barn själv, och min vän fick bli lite som MIN barnvakt! ;p


(rastlös på tåget in till stan, så jag målade naglarna, även tånaglarna, i svart. Men var för lat för att ta av mig skorna så det är bara de tånaglar som syntes genom skon som fick färg)


(Men lyckades iallafall med att INTE få ett endaste litet färgstänk på skon, inte illa va?? Tvärbanan är ganska så ryckig då den drar framåt så jag är lite stolt trots allt! Då jag gjorde mig i ordning hemma så tog jag på mig Vanessas humörsring som låg framme, sen fick jag inte av mig den så jag fick behålla den på helt enkelt. Tänkte det kunde jag vara bra att ha, då ringen blir svart är det kanske dags att gå hem?)

Det är så grymt skönt och så grymt sällan som jag bara kan släppa loss. No limits blir stundtals mitt mantra som ibland blir en aning övermäktigt, svårt att vara lagom. Lagom, vad är DET lixom??!

Och eftersom han lovade att ta hand om mig och se till att jag kom hem ordentligt osv, så passade jag på att bara kasta av mig mamma-manteln och lixom bara ALL IN!

Jag kände mig som en bortskämd prinsessa hela kvällen!

Drinkar, trevligt sällskap och god öl, ja för mycket av det goda kan faktiskt vara trevligt ibland!






De enda risker som jag utsatte mig för igår var en eventuell baksmälla (som jag inte fick!!) men en liten förkylning drog jag på mig efter mitt bad i fontänen! Satt igår å myste hemma i köket under en filt och med sockor på fötterna å en varm kopp te och ipren efter en god middag med nybakat bröd, god köttgryta och potatis hos goa grannen Lotta.







                                               

Men ångrar inte en sekund, så jäkla härlig känsla att bada där i fontänen på norra bantorget. Att bara vara, och i just det ögonblicket, kände jag mig sådär sprudlande lycklig, så att jag nästan kunde förlåta mina dumma demoner och diagnoser som jag fightas med för det mesta.

Efter regn kommer solsken. Och för mig var gårdagskvällen som en enda stark och skinande regnbåge! Och är man en galet mixad diagnos-och känslomänniska som jag är, så är det GULD då regnbågen lyser som starkast och då MÅSTE jag få unna mig och passa på att NJUTA.




Bara vara och känna lycka, om den så bara är för en kort stund, jag är ju så galet medveten om att min väg som jag vandrar på ÄR full av osynliga djupa hål som bara drar ner mig under jorden ibland, ibland behövs det så äckligt lite för att få mig att trilla ner så det är skrämmande.

Jag kämpar stenhårt med mina diagnoser och demoner från förr i ryggsäcken, min extremt taskiga självkänsla som stundals kväver mig och får mig att nästan kräkas och jag vill bara krypa ur migsjälv typ, av ren och skär självförakt.

Men det är det ingen som ser, för det är inget jag visar.

Och ang lördagen, jag förtjänade den, hissen har varit lååååångt nere ett bra tag, och så hamnade jag plötsligt i himlen på ett dunigt moln typ!

Jag måste försöka sluta att döma mig själv så hårt, inte lyssna på den grymt elaka lilla jävulen som leker titt-ut med min självkänsla och ger mig ett grymt dåligt samvete och ångest, så fort jag mått bra.

Bergochdalbanan (jag) är en evighetsmaskin, som bara går runt runt runt, slutar aldrig rusa, det är helt enkelt bara att se till att man är hårt fastspänd för jävlar vad det går upp och ner i galet fort hastighet ibland.

När jag blir riktigt bra behandlad och vänligt bemött så drabbas jag nästan alltid av skuldkänslor eller nån slags skam för det. Som om den lilla jävulen i mitt huvud knackar mig hårt på axeln, gnager i mig och ropar;

-VÄRDELÖS, tro inte att du är nått!!