Klarade inte av den denna gång, fighten har varit långdragen nu och tagit slut på mina krafter med råge.
Jag förlorade stort trots idogt kämpande dygnets alla timmar.
I både vaket och sovande tillstånd har jag slagits mot den mörka kalla besten.

Efter sig lämnade han djupa hål och trasiga tankar och jag gråter för att hjärtat envist bankar
Känner hånet och förnedringen smita åt som en blöt tunn platspåse kring mitt hjärta,
så hårt att mina ögon tåras och det skär i bröstet av ren smärta.

Att jag andas är förunderligt då min själ ligger besegrad och känslomässigt död
Idiotiska tårar förorenar mina ögon och rinner äckligt fort ner över kinderna
och rör sig kladdiga och varma ner mot halsen

Så förnedrande och smärtfullt, vill inte tänka, inte känna, mitt hjärta gör revolt,
som en smärtsam stor böld förpestar den min kropp,
våldtar mina sinnen och väcker gamla minnen, minnen som jag inte mer vill kännas vid
Läker tiden verkligen alla sår?

Den lånade tiden jag levt på börjar rinna ut i sanden ordentligt.
Timglaset som jag ständigt vänt på för att överleva har gått sönder av slitage
och nedräkningen har börjat och fyller mig med skräckblandad ångest.

Vem är jag, vad är jag och hur har jag orkat?
Vart tog mitt liv vägen? Vad är livet, vad har jag för liv?

Eftersom min ork är helt död så skrämmer det mig enormt att tänka på livet.
Mitt liv. Vilket liv?

Hur ska man leva när orken är borta, hur ska man prata när orden inte räcker till?
Hur ska man andas när luften tar slut, hur ska jag resa mig igen utan stöd när mina ben vägrar bära mig
och ryggen slår bakut och vägrar släpa på stenarna jag bär på en millimeter till.

Regnet utanför lindrar min ångest för stunden,
luften är sval och med ett sting av avundsjuka och beundran studerar jag hur regnet
kastar sig från himlen utan minsta tvekan för att självsäkert steppa loss på marken nedanför.

Jag har alltid älskat regn. Oväder gör mig lugn, det fyller mig en lättnad och vetskapen om att det inte bara är
inuti mig som det plötsligt blir mörkt och åskar och blixtrar, himlen bekräftar att jag inte är ett dugg ensam med
de omvälvande och skiftande känslorna jag ständigt bär på.

Sen som plåster på de djupa såren kommer regnbågen när man minst anar det!

Numera kan jag läsa himlens nycker bättre, likaså mina egna känslor.
De är inte mindre starka men jag förnimmer ovädret strax innan det bryter ut
Kan inte hindra det och det går inte att hantera, det är bara att stå ut