Sjukt mycket sista tiden... alltså på riktigt. På alla plan. Har legat på botten men tagit mig upp, jag är en seg jävel tror jag! Sommar framför mig och hundra frågetecken. Blivit grymt lurad och besviken, men kan tacka min lyckliga stjärna att jag alltid varit (misstänksam/vaken/redo) för katastrofen. Min rygg är fri och jag är stark även då jag tappar orken och bryter ihop stundtals. Det är bara modiga människor som vågar gå sönder för att sen bli starkare. Att gråta och brista är bättre än att stänga av och bli avtrubbad för att man skiter i allt... som när man beskär träd för att de ska bli starka och bättre på sikt.