Imorgon är en annan dag...
Jag bjuder barnens vänner på middag, för att jag VILL, för att jag är mamma, för att jag är dum i huvudet som ständigt tar mig vatten över huvudet, för att jag vill vara den där mamman som jag önskar att de hade, för att dämpa mitt självförakt som ständigt skriker;
-Du är värdelös!!! För egentligen så är jag lat och fruktansvärt ego, borde inte tänka alls på mig själv, borde inte känna nått men endå gör jag det, för att jag är så fruktansvärt egoistisk!!! Jag försöker vara något som jag inte är, för att jag vill, man måste väl försöka? Kräks av mina egna dubbla budskap, bedövar smärtan då den är som värst, sen ångest för att jag har ångest och för att jag måste bedöva den, med shopping, mat, what ever.... försöker vara duktig, sluta röka, motionera, göra fint hemma mellan varven, vara en bra människa, arbeta, plugga, sen mera ångest för att det skiter sig ständigt.
Gör potatis i ugnen, rosa tzatziki, lammfärsbiffar och nybakade vitlöksbröd och sen glass och kramar till efterätt, sen crashar jag och förbannar mina dumma jävla tårar när orken är helt slut och barnen skriker för att de inte vill sova, borsta sina tänder, de vill inte lyssna för mamma är bara fett dum och en dörrmatta, en egoistisk dörrmatta som inte ens duger till dörrmatta och som glömmer köpa diskmedel, låter barnen få nybakade bullar till frukost en vanlig vardag för att mjölken och brödet råkar vara slut, värdelöst att inte planera och ha sånt hemma!! Glömmer tider, glömmer svara på sms och mail. Inser ju tillslut att jag inte ÄR tillräcklig, ibland inte ens livsduglig, en börda för samhället och en nagel i ögat på allt som är perfekt där utanför i den perfekta verkligheten som jag aldrig kommer i närheten av.... så jävla misslyckat, men mest av allt tragiskt, att jag tillåter dessa tankar och känslor våldta min sinnesfrid och inkräkta så på mitt liv... hur kan man känna sig så fruktansvärt tom och proppfull med skit på samma gång?
Ångesthelvete
ingen ser mina tårar för jag blinkar bort dem, slungar mig ut i en trasig lian över helvetsgapet, känslan är svindlande, sådär så man blir alldeles skitnödig ända in i hjärtat, man dör några gånger men återuppstår ständigt, och undrar om det är ett hån eller en komplimang, en vinst eller förlust.
Hjärtat är uttorkat som ett jävla russin, ekonomin rasar på nolltid och allt man skulle göra imorgon hamnar i nån slags koma... Sen vaknar man och inser att det är verkligheten. Välkommen lixom. Eller inte... så jävla duktig ska man vara, barnen äter upp en med hull och hår, jag kämpar för att inte kvävas av ångest, håller envist den dumma näsan ovanför ytan, blinkar bort det som tränger fram i ögonen och ler. Som ett dumt jävla fån. Som ett hån, mot allt jag känner. Vem fan tror på det man inte ser?
En osynlig kamp, en tråd som ständigt brister, knyts ihop och lindas upp i ett nystan, till nästa gång, för nu snackar vi inte björntråd utan en tunn billig sytråd, och jag är en gammal symaskin som ständigt strular, syr med raketfart, raksöm, sicksack, så länge man håller en jämn takt blir sömmen ganska rak och fin, sen blir man fartblind och är det inte trådhelvetet som går av så är det nålen, eller så tar undertråden slut och så slänger man tyghelvetet i soporna för att allt man rör vid skiter sig typ.
Trött på dramat i mitt hjärta, trött på allt som leder smärta, trött på cirkusen som kallas livet, trött på att ha hela världen på mina axlar, vill få släppa allt en stund, vill bort, bort härifrån, vill bli liten och försvinna, men det går inte. Jag får inte. Måste orka, måste ständigt springa i mitt ekorrhjul, för hur ska det annars rulla? Ångest!!
Till mina älskade ungar
Ni valde inte att födas, JAG valde att föda er, därför anser jag att ni är mitt ansvar även då ni växer upp och blir stora, flyttar hemifrån, skaffar barn, ni kommer alltid vara mina barn och finna stöd i mig närhelst ni behöver, jag vill alltid vara en viktig och närvarande del i era liv oavsätt vad som händer, vill finnas där ofta och regelbundet (om ni önskar det såklart), hjälpa er genom de svårigheter som livet ibland överraskar oss med.
papper papper och mera papper... blir tokig!
Men det fattades en del intyg (otippat? inte det minsta!!) i min ansökan så hon ringde dem åt mig och kollade exakt vad jag behövde ordna för intyg osv, så nu måste jag bara vänta tills min magnetröntgen i november är klar, sen skicka in journalerna från dem och sen papper från min sjukgymnast och från min läkare. Måste även ha intyg som styrker att det föreligger synnerliga skäl eftersom jag lämnat in papperna för sent och de ska min kurator och läkare skriva.
Nu när en massa grejer utesluts bit för bit (som bl a ms/stroke, hjärnblödning/tumör osv) för mina domningar som kommer och går, så är det sen lixom svart på vitt sen att det "bara" är en nerv i nacken som blev skadad/kom i kläm under misshandeln (typ whiplash-skada) och som blommar upp ganska ordentligt då jag stressar eller överanstränger mig på andra sätt.
Allt hänger ihop som en röd tråd kan man säga, stress ger spänningar vilket påverkar nacken som i sin tur klämmer till en nerv som ger mig dimsyn, yrsel och bortdomningar i kroppen.
Sen är det i sin tur en utlösande faktor för posttraumatisk stress vilket innebär att små saker blir enormt jobbiga och påfrestande, som ljud, höga röster, jag undviker vissa platser och att utsätta mig för konflikter vilket gör det svårt för mig att prata i telefon med vissa personer eller ta tag i jobbiga saker som dyker upp. Stressandet på dagtid gör att jag även stressar då jag sover, vilket resulterar i intensiva jobbiga och plågsamma mardrömmar och att kroppen jobbar hårt även i sovande tillstånd, vilket givetvis känns i kroppen då jag vaknar.
Sen sätter ju givetvis mina diagnoser käppar i hjulet till och från och förvärrar vissa tillstånd periodvist.
En evig kamp är det, som jag för det mesta klarar. Men ibland så hamnar jag lite under ytan, men brukar rätt snabbt komma på fötter igen, men det tar en hel del energi. Jag är envis och vill så mycket mer än jag kanske borde, men med en vilja kommer man långt. Jag måste bara få in lite mer förnuft i bilden så balansen blir lite bättre. Och sänka ribban på kraven jag har på migsjälv.
Stressreaktioner som minnesförlust är det första varningstecknet för min del att det är dags att varva ner, men jag har lite svårt att INTE stressa, har ju för det mesta häcken full med att vara mamma, städa, fixa mat, läxläsning, tvätta å allt sånt som hör till då man är förälder. Hämta och lämna barn, passa tider för möten osv. Jag VILL så mycket men måste inse mina begränsningar... och jag är dessutom den otåliga typen som gärna vill att allt som ska ske i morgon skulle skett igår typ.
Så när jag hittar mobilen i kylen, glömmer nyckeln kvar i dörren och tappar tråden då jag pratar för att det blir TILT i hjärnan, då vet jag... att det är dags att bara göra det som är absolut viktigast för stunden och det är att TA DET LUGNT. Lättare sagt än gjort för min del.
Har inte börjat med den nya medicinen som min läkare skrev ut igår, fick kalla fötter minst sagt då jag läste alla biverkningar, men min kurator tyckte att jag skulle ta den och sen ha kontakt dagligen i början för att kolla hur jag mår. Förhoppningsvis om allt går bra så borde min sömn bli bättre (eller iallafall lugnare) så att jag kan börja komma på fötter igen. Men måste skaffa ny dosett, den jag har får allt inte plats i.
Det som gör mig väldigt ledsen är orden jag fick höra från en fd god vän och granne... Hon sa till en annan vän till mig att jag använder mina diagnoser som ursäkt för att SLIPPA undan saker och ting som jag inte VILL eller har lust att göra, att jag utnyttjar folk och att "man behöver faktiskt inte diagnoser för att må dåligt, alla kan faktiskt må dåligt ibland". Som om jag någonsin påstått nått sånt?? Jag har enbart förklarat hur jag mår ibland och VARFÖR. Har aldrig beklagat mig då andra mått dåligt eller påstått att mitt mående är "värre/sämre" än någon annans. Jag har inte heller använt mina diagnoser till att "slippa undan", det är med lika stor sorg och besvikelse och känsla av misslyckande varje gång jag måste inse mina begränsningar och backa, för mitt eget välbefinnande och hälsas skull.
Så tack för den lixom! Det var verkligen som ett riktigt hårt slag i magen eller en loska rakt i ansiktet. Dessutom hade samma person aldrig sagt nått om det till MIG utan alltid sagt positiva saker till mig osv och att jag måste sluta vara så snäll och ställa upp till höger och vänster och att jag måste bli bättre på att säga nej. Sen går hon bakom ryggen och vänder allt dettta uppochner och emot mig. Jävligt lågt.
Och det har hon inte ens bett om ursäkt för, snarare tvärtom.
Men mig gör det detsamma, det var med facit i handen riktigt skönt att avsluta det negativa umgänget men givetvis blev jag väldigt sårad och besviken, vem fan skulle inte bli det?
Jag vill ju inget hellre än att orka mer än vad jag gör, och de gånger jag väljer att stanna hemma och vila är det för att jag MÅSTE annars rasar jag som ett korthus i korsdrag typ. Jag har alltför många gånger nonchalerat signalerna för att jag så gärna VILL vara andra till lags, men vet ju hur det slutar, varje gång. Pang, in i väggen.
Har några riktiga vänner kvar som förstår mig och som tar mig för den jag är. Tack ni fina som finns där, ni vet vilka ni är!
Ont ont ont!!!
http://gd.se/nyheter/gavle/1.966902-valdtaktsman-hangde-sig
Deep, om känslor. Privat men nu offentligt.
Ibland tycker jag om mig själv och den jag är, sen finns det stunder då jag kräks av självförakt.
Ibland får jag flashbacks helt utan förvarning, dofter och ljud som kastar mig våldsamt tillbaka känslomässigt i en del situationer, det syns inte alltid utanpå, men inuti gör det mig så satans trött ibland för det tar så otroligt mycket energi att hålla näsan ovanför ytan och skenet uppe emellanåt.
Då jag mår som värst brukar jag ibland bara skriva av mig, helst på rim, det blir som en slags terapi för mig, och får mig att tappa udden av den värsta ångesten eftersom jag måste styra mina tankar lite då. Eller avstyra ska man kanske kalla det?
Från lycka till svek
över en natt
nån som var vänlig
blev som besatt
Kärlek förvandlades plötsligt
till smärta
Att något så fint
kunde krossa mitt hjärta
Att någon så stor
kunde göra mig trasig
full av förtvivlan
på gränsen till knasig
Blåa var spåren
sen på min kropp
Ingen som slutade
fast jag skrek stopp
Ingen som hörde
ingen som såg
ingen som vet
vad jag kommer ihåg
T som i trauma
T för hans namn
våldgästar fortfarande
mitt minne ibland
ser framför mig snaran
hur han hugger sitt bröst
med fradga runt munnen
så hör jag hans röst
-Mig lämnar ingen! vrålar han hårt
jag ber för mitt liv, jag säger förlåt
Jag vågar knappt andas
jag vågar knappt gråta,
av blod och saliv är kinderna våta
Du anklagar mig för att jag triggar
då jag säger att jag inte vill vara din tjej
Sen hänger du dig i snaran du riggar
som jag livrädd tror är ämnad för mig.
Undrar ibland varför jag räddade ditt värdelösa liv...? Du har förstört så jävla mycket, jag kommer aldrig få svaren.. VARFÖR?
Ja, förvirrat, jag vet. Det är knepigt att vara jag, ibland riktigt omöjligt och väldigt vilset och sorgset, och ibland är det bara underbart. Man får leva för stunderna, och ta vara på de små detaljerna i livet som går andra helt förbi.
Men gud ska veta att jag kämpar, för det gör jag!
Livets gåta
Att lära sig livets största gåta, är INTE att älska, glömma och förlåta.
Varför ska man glömma, det som en gång varit
förtränga det som är en del av ens liv?
Det går inte att glömma, det som varit kan du aldrig gömma
det finns i ditt hjärta, i själen och sinnet,
allt som du upplevt finns kvar i minnet
Om du ständigt ska älska, glömma och förlåta
så kan du räkna med att kinderna alltid blir våta
Att älska ska man göra, men inte när det ständigt brister
det går inte att laga ett trasigt hjärta
gång på gång med samma klister
Man kan lära sig hantera sina känslor, känna efter hur man mår
och ta avstånd från det onda, så gott det bara går
Alla sår tar tid att läka, men ärren sitter alltid kvar
Du väljer inte vad du får, men du väljer vad du ger och tar
Du kan inte ändra någon annan, du kan inte ändra något alls,
bara ditt eget sätt och dina tankar, och det är viktigast av allt
låt dig aldrig luras, när mycket vill ha mer
lär dig acceptera, sanningen du ser
ATT ACCEPTERA
är livets enda gåta,
INTE att;
älska, glömma och förlåta!
Hatar det!
Det är inte många som kan göra mig så jävla pissförbannad som han kan!
Ja, jag talar om pojkarnas far såklart. Som har åsikter om allt och alla och sen kommer med kritik och synpunkter om hur jag och andra lever, och blir tvärsur då jag lämnar hans mobilnummer till HANS bekanta som hör av sig till mig för att de inte får tag på honom... för att han helt enkelt SKITER i att svara då de ringer eftersom han är skyldig dem pengar osv
Ja nu går han säkert i taket om han läser min blogg. Men det skiter jag fullständigt i. Pallar inte med cirkusen längre, om han skötte sitt bättre och hörde av sig som han lovat till folk hade de inte behövt ringa/höra av sig till mig för att fråga om han ens lever lixom...
Han har noll förståelse för att jag tycker att det är jobbigt, och han kan inte koppla nått till allt som varit tidigare, då vi pga hans affärer bl a fick fly och leva under skyddad id en period... Det tycker han lixom är en VÄRLDSLIG sak!
Vadå lixom? Jaha? Och???
För mig var det PISSJOBBIGT och riktigt obehagligt att inte ha nån koll på sitt liv och bara leva för dagen typ med 3 ungar under vingarna, men tyvärr fattar han inte det alls.
Sen har han givetvis bra sidor oxå, han hjälper mig mycket med grejer till och från som att handla och skjutsar å sånt eftersom jag varken har bil eller körkort. Sen ställer han upp på barnen då de behöver saker ibland, även Vanessa som inte ens är hans, så jag vill inte bara risa honom, lite ros kan han få ,men en taggig jävel just nu!!!
Han har ett gott hjärta nånstans, det är bara det att tillgången till det är mycket begränsad ibland.
Sen är han värdelös på att passa tider och det blir väldigt sällan som man planerat, och det är sjukt irriterande!!
Bortförklaringarnas Mästare är han, ja där ligger han på Första Plats och är och förblir obesegrad.
När jag var liten
så minns jag att jag tyckte att en del lördagar var vita, lixom nästan genomskinliga och jag kunde aldrig placera om jag gillade det eller inte.
Kan ibland känna samma idag, att det är som en ljus, vit och lite dimmig slöja över vissa dagar. Då jag var liten gick jag och min syster på dans, vi cyklade alltid dit, det låg i samma område där vi bodde fast i källarvåningen i dansfrökens hus.
En av dessa "vita" lördagar, så fick jag för mig att jag skulle blunda när jag cyklade, och det resulterade i att jag cyklade in i en parkerad husvagn/bil av nått slag och reflexen och lampan på min cykel gick sönder.
Och jag minns att jag undrade varför jag nödvändigtvis var tvungen att BLUNDA?
Ja flummigt kanske, men det var ju lixom så bara. Idag är en sådan dag.
Men jag ska inte cykla. Har ingen cykel ens.
Tänker på livet..döden, och på min underbara saknade farfar!!
Tänker på, att ta vara på varje sekund, varje andetag, att förlåta och gå vidare, att älska.
Att inte glömma eller förneka det som finns omkring oss, att se saker från den ljusa sidan, att förstå att världen inte slutar här.. den fortsätter, om och om igen..som ett hjul. Vi föds, vi lever andas och dör.
För att sedan födas på nytt. Allt är oändligt, det finns inget slut, ingen ände. Älska och ta hand om de dina, kärlek är allt som betyder nått, kärleken är det enda... som lever kvar när allt annat försvinner. En röd tråd mellan våra världar.
Kärleken är ALLT.
Saknar dig så älskade farfar!!
Bilder från igår, en mäktig kväll med besök från andra sidan!!
Här är ljusstaken som vred sig ett kvarts varv igår!!!
Vi såg det båda två, jag och Lotta! Fan, har aldrig varit med om någon mäktigare känsla, den vreds tydligt och bestämt.
Sen fortsatte det spöka inne hos mig, "nån" släckte taklampan typ 4 ggr i rad då barnen kollade på film, de tyckte det var lite läskigt.
Sen imorse så hittade jag inte mina mobiler, den ena var hos grannen och den andra hittade Vanessa i min garderob.... vem har lagt den DÄR lixom???
Lite jag
Har varit på terapin och på jobbet. Haft en ganska OK dag faktiskt. Har även hunnit göra mig lite osams med en viss person, jisses vad somliga människor slukar energi!! Eller så är det jag som analyserar för mycket?
Jag tror jag är extremt känslig för vibbar och humör hos andra, är jag bland "fel" folk som har typ dålig karma mår jag apa efter ett tag, det lixom ligger i luften och nästan kväver en.
Men så är jag inte heller precis som "alla andra". Jag är antingen för mycket eller för lite. Sällan eller aldrig lagom. Antingen gillar man mig skarpt eller helt enkelt inte alls.
Jag är inte ombytlig, det är bara mina tankar som växlar för snabbt och min hjärna som går snabbare än din. ;p
Eller så går den inte alls typ. Black out.
Ibland glömmer jag allt och ibland är jag bäst av de bästa
ibland sover jag mest och ibland orkar jag mer än de flesta
flera dagar kan gå utan sömn, energin är intensiv endå
finns inget lagom här alls, ingen ro för tankar ibland
då jag tänker som mest kommer allt på en gång,
lixom snubblar och skapar ett kaos.
Sen slår tröttheten till, inte lite eller lagom, utan pang,
som att springa in i en vägg.
Vaknar sen upp i ett mörker och faller sen ner i ett bottenlöst hål...
Blir kvar där en stund, tills mina ögon vant sig vid mörkret.
Det svåra och jobbiga i det hela är att jag aldrig kan veta när det kommer,
eller när det försvinner, aldrig veta några timmar innan,
om hur jag senare på dagen kommer må
Ibland är allt så underbart, alla färger strålar med sin glans
för att sedan med ens bli till svartaste svart,
utan gråskala alls då jag tappar min balans.
Om ilska.
När jag blir arg så kokar jag bara.. på insidan, har skitsvårt för att visa det och det tar tid innan stormen där inne bedarrar. Borde vara nyttigt för mig att kanske slå nån på käften ibland?
Men tror att om jag skulle börja så kanske det blir svårt att sluta? Så mycket skit som ska ut lixom.. som jag bara samlat på mig under åren. 
Att kasta sönder en massa porslin som jag gjorde sist gjorde gott, men fan vad drygt det var att städa sen... och nu har jag inget mer porslin som jag vill bli av med heller. Å fy fan för att städa upp allt sen!!
All ilska förvandlas tillslut till tårar och ångest, smärta i själen och ren tortyr i mitt hjärta.
Önskar ibland att jag hade modet att bara slå nån jag inte gillar rakt över käften så att tänderna står som en snöstorm i halsen!
Men jag är alldeles för snäll och blödig för det tror jag... så istället blir jag en sån där ettrig jävel som bara provocerar..
Nu sova...
Vanessa ville ligga i min säng inatt, och självklart fick hon det, och då ville Vilder det oxå.
Antingen säger jag JA till alla eller NEJ till alla, ja iallafall då det gäller sovplatser. Att somna ledsen eller otrygg ska ingen få göra, oavsett ålder.
Kärlek och trygghet är det bästa man kan ge sina barn, och det vill jag tro att jag verkligen lyckats med iallafall, att få mina kids att känna sig värdefulla, trygga och älskade.
Jag är inte felfri eller världens bästa mamma, jag har fel och brister, men jag är medveten hela tiden, försöker göra det som blir dåligt bättre, lär och tar till mig, växer in i rollen i samma takt som barnen växer, vi är sammanflätade av kärlek och trygghet och de gånger allt rasat samman så har iallafall grunden funnits där.
Att vara förälder är ett livslångt lärande, en livslång resa. Den som slutar ta till sig och slutar att lära sig av sina fel och brister, det är ingen bra förälder.
Bästa oddsen för att göra saker rätt och på bästa sätt, är att få göra dem fel först. Det är ju så vi lär oss.
Oj vad jag svamlar... dags för mig att krypa ner bredvid mina älskade små.
Kram på er alla söta som tittar in här hos mig!♥
Min mormor
Hon verkar mer lycklig i själen nu än tidigare, underbart! Hon är lite förvirrad, har inte riktigt fattat att hon bor i Stockholm nu på ett ålderdomshem och inte uppe i Sollefteå där hon levt hela sitt liv.
-Vem bor här? Vart är vi nånstans? frågar hon
-Men mormor, DU bor här, det är ditt hem nu!
-Nämen är det sant! säger hon och skiner upp.
Hon studerar mig noga och utbrister;
-MEN, vilket fantastiskt vackert SKINN du har!! (jag tog av mig jackan och satt i bara linne, det var så satans hett där inne.)
Sen blandar hon ihop oss ibland... åldern har tagit ut sin rätt, men jag är så glad att hon är nära nu och att hon äntligen verkar ha fått frid i själen, tror inte att hon känner sig så ensam längre.
Ögonen glittrar och det fyller mig med värme och glädje.
Lite pinsamt..
Sen skämtar folk ibland (eller idag senast) som inte vet allt;
-Men du som är så mycket yngre än mig, ditt minne borde ju vara superbra!
(i en diskussion med de andra mammorna på fritids)
Alltså, jag tar lixom inte illa upp av sådana kommentarer, men tycker det är pinsamt bara.
Kan ju inte säga till folk att mitt tidvis taskiga minne är sviterna efter en misshandel lixom.. alltså, visst, det kan ju folk läsa på min blogg nu, men inget jag gärna slänger ur mig bara sådär i ett ytligt samtal. Och sen så är det inte alls många som läser min blogg heller, för de flesta vet inte ens om att den finns.
Men det stör mig riktigt riktigt ordentligt att minnet är som det är. Verkligen HATAR det.
Men hoppas att det kommer tillbaka nån dag.
Är man elak för att man är ärlig?
Eller är man enbart dum då? Är det bättre att ljuga? Jag vet att jag pratar och tänker för snabbt och för högt och för intensivt för det mesta. Ur min mun kommer ord som förvånar mig själv ibland, men jag ljuger inte.
Jag är smärtsamt ärlig många många gånger, och ibland en riktig fegis. Men lögner.. är inte min grej.
Inte ens om de gynnar mig, jo kanske för stunden men sen kryper det i mig att få berätta sanningen.
Sen kan man välja sina ord, men jag ljuger inte, men det betyder inte att man berättar ALLT.
Jag är måhända knepig och annorlunda, men jag spelar inget spel, jag försöker inte vara något som jag inte är.
Jag bara ÄR; dum, snäll, elak, ärlig, underbar, avskyvärd, sårbar, misstänksam, godtrogen, kärleksfull, givmild, otålig, pratkvarn, plågsamt tyst, blyg, framåt, känslig, okänslig, överkänslig, hänsynslös, omtänksam. Ja, det är jag.
Helt fantastiskt avskyvärt underbar. Typ. Nått sånt.
Men inte mot alla, folk brukar få det dom förtjänar, tillslut, kallas för KARMA, så då undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna det jag varit med om? Eller är det bara en läxa, en erfarenhet som ska göra mig bättre som människa? Eller har jag bara haft grymt mycket otur?
Jag är komplicerad, otålig och ombytlig.
Jag är nog grymt svår att leva med, svår att förstå sig på många gånger... men jag är medveten om det. Det kallas för VISSHET. Så jag kanske börjar nå målet? Om det nu finns nått? Allt känns oändligt eller så är det tvärstopp. Hjärtat kväver allt jag känner ibland, som en matta över en eld. Bara aska och rök kvar.
Just nu har jag fastnat i något, men jag vet inte vad.... Känns lite halvjobbigt emellanåt, men inser att jag helt enkelt är allergisk mot vissa saker. Pga allt som jag haft omkring mig. Det går till en viss gräns.. sen är det bara utför... som en snöboll i en puckelpist. En STOR snöboll... som bara går sönder.
Permis igen?
Det gillar jag INTE. :(
varför en LÖRDAG eftm tid? Varför inte en måndag på fm istället?
På lördag kommer jag sitta som på nålar.. igen. För han är en rymmartyp, så mycket vet jag.
Och en lördag dessutom... efter några timmar på nån lokal pub så blir jag INTE förvånad om han snor nån motorcykel som vanligt och drar. Vore ju inte första gången om man säger så.
Kommer han hit är det förmodligen för att be om ursäkt... men tar jag den inte på önskat sett så blir jag inte förvånad om det slår slint igen, iallafall inte om han är onykter.
Har så många blandade känslor inför denna människa, att någon som man litade på kan förvandlas till ett fradgatuggande och vrålande rovdjur på det viset han blev, att han sedan hade mage att ursäkta sig med att skylla på en taskig barndom.
Har mått apa till och från sen dess, mardrömmar, flashbacks och en del fysiska Problem. Men det psykiska, kommer aldrig att läka helt. Ja iallafall så kommer ärren inuti mig alltid finnas kvar.
Ångrar ibland att jag skar ner honom från taket då han hängde sig själv efter allt, då hade jag iallafall sluppit oroa mig nu på lördag. Och så hade 2 tjejer sluppit bli våldtagna av den besten.
Jobbar med det fortfarande... men blir nog aldrig kvitt det helt. Tyvärr.
Får nog bara hitta ett bra sätt att leva med det helt enkelt.
Minneslunden
Det kändes tungt och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, det var som en klump i bröstet som gick sönder och tårarna svämmade över, men efteråt kändes det bättre.
Känns så konstigt att de är borta bara... känslan av saknad hugger till och kramar om hjärtat lite väl hårt ibland och jag får nästan svindelkänsla då jag tänker på döden, vart är de nu? Vad händer? Allting kan väl inte bara ta slut? Vad är livets mening?
Det blåste utav bara helvete då vi kom upp till minneslunden, det gick åt en hel ask tändstickor för att äntligen få liv i ljusen då vi hittade lite lä bakom ett träd tillslut.
När syrran gick in å köpte de rosa blommorna så valde hon även ett rosa snöre till dem, och hon som jobbade i blomsteraffären frågade:-Åh, är det till ett barn?
-Nä, till farfar! Tyckte det lät lite roligt faktiskt. :)
Brorsan köpte röda blommor, en röd ros för farfar som var en sann sosse!
Det var nästan onaturligt blåsigt, sen slocknade min mobil tvärt då vi kom upp, lite kusligt för den var full-laddad och har aldrig tidigare bara slocknat. Tog en stund att få igång den igen.
Kändes som att farfar och farmor hade ett finger med i spelet, himlen var otroligt vacker och vädret växlade tvärt. Kändes väldigt starkt och mäktigt!
Jag eldade ett brev åt Vanessa som hon skrivit till farfar, jag hade med mig en rosa ljuslykta, syrran å brorsan köpte gravljus.
Efteråt beställde vi pizza och drack gravöl hos syrran för farfar och farmor och snackade lite gamla minnen.
Pussade på min systerson massor, han e så jääääävla söt den ungen!!
Han fick minsann inte äta ifred, kunde inte låta bli att ta lite bilder ju!
