Ibland kommer döden som en vän

en räddare i nöden

ibland är han en svikare

som kommer alltför tidigt.

Ett litet mirakel endå, att min farfar blev så gammal,

med prostatacancer, giftstruma, skelettcancer. pacemaker

och vatten i lungorna mm mot slutet

hörde jag honom aldrig beklaga sig.

han är den största optimist jag känt,

en sann kämpe och någon stabilare och ärligare person får man leta länge efter.

En sann glädjespridare in i det sista, skämten glimmade till även mot slutet då han var som mest förvirrad och plågad.

Han lyfte stämningen på stället han var, som den sanna optimist han var,

skämtade med de anställda och var aldrig till besvär för någon.

Det var lixom inte hans grej helt enkelt.

Min farfar var lokförare, och då lokförare pensioneras så får de arbeta som vakt på slottet.

Det tyckte vi var så coolt som barn, att farfar minsann vaktade KUNGEN

och han var dessutom "barnvakt" till prinsessan Madeleine ibland.

Har en teckning här hemma som hon ritat som farfar gav mig vid ett tillfälle.

Ska leta reda på den nu i veckan och ta ett kort.

Här är en bild på mig i farfars uniformsmössa.

Har en hel del fina minnen av farfar, roliga oxå.

Minns då Vanessa föddes, innan hennes tilltalsnamn var färdigt för

jag hade lite beslutsångest, och från början var det tänkt att hon skulle heta

Heavenly Angel.. Vanessa.. bla bla..

En annan släkting, som inte är sådär haj på engelska, skulle berätta för honom vad hon skulle heta och farfar utbrast väldigt upprört:

-Men du måste tala om för jäntan att hon inte kan döpa henne till Hells Angels!!!!!

Men sen blev det iallafall Vanessa.. Heavenly Angel.. osv. (5 namn till).

Ett annat minne är då vi var hos farfar och farmor en jul då jag och min syster var små, och vi beundrade fashinerat deras julpynt, särskilt julkrubban med de 3 vise männen, djuren, Maria, Josef.. och sist men inte minst. Jesus.

Men en jul.. så såg jesus inte ut som han brukar. Farfar hade tagit fel och lagt en liten svart plastgorilla i krubban!

Och för bara något år sen, då farfar var kry och på benen som vanligt, så skulle han hit och hälsa på. Men han gick FÖRBI huset... så jag fick öppna dörren och hojta till.

Jag hade plockat undan allt bråte på framsidan, flyttat ett staket och städat undan cyklar och allt som brukar ligga huller om buller. Så han kände helt enkelt inte igen sig! Fast det sa nog mer om MIG än om honom. ;)

Och alla julklappar han fått av mig och syrran genom våra barndomsår,
allt använde han och hade framme, och beundrade allt han fick, ett år hade vi hittat lagom långa och lagom tjocka träflisor från en planka i källaren hemma, och lagt i ett paket och sa till farfar och farmor att det var KINAPINNAR.

Någon vecka senare så träffade vi farfar som sa;
-Det var värst vad STICKOR i munnen man fick när man åt med pinnarna, glömde ni sandpappra dem tro? med glimten i ögat som alltid.

 

　

Jag och Vanessa åkte till honom igårkväll för att ta ett sista farväl.

Han var så fin, såg så fridfull ut, kändes även viktigt för Vanessa att se att döden inte är något läskigt och farligt jämt.Hon såg ju honom för någon månad sen och nu såg han mycket mer fridfull ut än då, för då hade han ju ont även om han inte ville visa det.

Det var första gången jag och Vanessa såg en död person, så vi var väldigt spända och nervösa. Men jag är glad att jag tog mod till mig, det kändes viktigt att få se honom och att få se hur fridfull han såg ut, han låg nerbäddad och välklädd i civila kläder och hade fått en liten bukett vårblommor i händerna som var lagda på varandra. Såg precis ut som att han sov, men han var kall.

Jag ska uppfylla en önskan farfar hade, och det var att baka tårtan till hans begravning.

 

Jag minns att jag frågade om han var sugen på något då jag var och hälsade på sist, om han ville att jag skulle baka något och ta med mig, för han vet att jag bakar mycket och han tyckte om det jag gjorde.

Då svarade han att jag skulle göra tårtan till hans begravning, så att den fick ett bra avslut.

Fy så jag grät, och då skymtade jag tårar hos farfar med för första gången någonsin.

Ja, förrutom hans glädjetårar då han skrattade som mest.


Det är just så som jag vill minnas honom, då hans tårar rann utav glädje.


Jag tror att farfar kommer åter som en fågel, denna låt vill jag tillägna honom.