Idag var jag till min läkare... det var på tiden, pratade med henne i tel igår ett ganska långt samtal. Har haft några riktigt jobbiga dagar och nätter, ska tilbaka imorrn och lämna en massa blodprover samt sluta genast med concertan.  

Sen så är farfar sämre nu så jag ska försöka ta mig dit på ett besök oxå. Det gör ont i mig att se honom så, men jag vet ju att det är livets gång, men den dumma cancern kunde han ju få slippa.

Känns inte värdigt honom att få ligga så, min stolta starka sociala pigga farfar har verkligen förändrats snabbt på sista halvåret.

Livet känns lite motigt och tufft just nu. Men jag kämpar på! Vet ju att det blir bättre, men skulle gärna slippa de förbannande svarta hålen som drar ner mig ibland med sina fula monster.

Är det därför som jag har så otroligt svårt för ångestladdade skräckfilmer, för att det är samma känsla jag får då jag har mina värsta deppressioner?
Skräckblandad ångest är inte att leka med. Fyy fan säger jag bara!

Criminalfilmer däremot gillar jag, men när det kommer till isande skär skräck i en hel film, nej tack, det äter upp mig faktiskt och det tar lååång tid innan jag kan andas normalt efter det, och de flesta av dessa filmer har ju bara ett syfte, att skrämma skiten ur en.

Har förresten haft min beskärda del utav skräck och ångestfyllda händelser och trauman.