Eller är man enbart dum då? Är det bättre att ljuga? Jag vet att jag pratar och tänker för snabbt och för högt och för intensivt för det mesta. Ur min mun kommer ord som förvånar mig själv ibland, men jag ljuger inte.

Jag är smärtsamt ärlig många många gånger, och ibland en riktig fegis. Men lögner.. är inte min grej.

Inte ens om de gynnar mig, jo kanske för stunden men sen kryper det i mig att få berätta sanningen.

Sen kan man välja sina ord, men jag ljuger inte, men det betyder inte att man berättar ALLT.

Jag är måhända knepig och annorlunda, men jag spelar inget spel, jag försöker inte vara något som jag inte är.

Jag bara ÄR; dum, snäll, elak, ärlig, underbar, avskyvärd, sårbar, misstänksam, godtrogen, kärleksfull, givmild, otålig, pratkvarn, plågsamt tyst, blyg, framåt, känslig, okänslig, överkänslig, hänsynslös, omtänksam. Ja, det är jag. 

Helt fantastiskt avskyvärt underbar. Typ. Nått sånt.


Men inte mot alla, folk brukar få det dom förtjänar, tillslut, kallas för KARMA, så då undrar jag vad jag har gjort för att förtjäna det jag varit med om? Eller är det bara en läxa, en erfarenhet som ska göra mig bättre som människa? Eller har jag bara haft grymt mycket otur?