Träffade syrran och brorsan i fredags och promenerade till minneslunden för att lämna blommor och tända ljus för farfar och farmor.

Det kändes tungt och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, det var som en klump i bröstet som gick sönder och tårarna svämmade över, men efteråt kändes det bättre.

Känns så konstigt att de är borta bara... känslan av saknad hugger till och kramar om hjärtat lite väl hårt ibland och jag får nästan svindelkänsla då jag tänker på döden, vart är de nu? Vad händer? Allting kan väl inte bara ta slut? Vad är livets mening?




Det blåste utav bara helvete då vi kom upp till minneslunden, det gick åt en hel ask tändstickor för att äntligen få liv i ljusen då vi hittade lite lä bakom ett träd tillslut.


När syrran gick in å köpte de rosa blommorna så valde hon även ett rosa snöre till dem, och hon som jobbade i blomsteraffären frågade:

-Åh, är det till ett barn?

-Nä, till farfar! Tyckte det lät lite roligt faktiskt. :)

Brorsan köpte röda blommor, en röd ros för farfar som var en sann sosse!






Det var nästan onaturligt blåsigt, sen slocknade min mobil tvärt då vi kom upp, lite kusligt för den var full-laddad och har aldrig tidigare bara slocknat. Tog en stund att få igång den igen.

Kändes som att farfar och farmor hade ett finger med i spelet, himlen var otroligt vacker och vädret växlade tvärt. Kändes väldigt starkt och mäktigt!


Jag eldade ett brev åt Vanessa som hon skrivit till farfar, jag hade med mig en rosa ljuslykta, syrran å brorsan köpte gravljus.







Efteråt beställde vi pizza och drack gravöl hos syrran för farfar och farmor och snackade lite gamla minnen.

Pussade på min systerson massor, han e så jääääävla söt den ungen!!

Han fick minsann inte äta ifred, kunde inte låta bli att ta lite bilder ju!