Ja, jag har problem med mina känslor, och det tänker jag inte skämmas för. Jag är helt ärligt livrädd för att bli sårad och samtidigt likgiltig. Ja det går ju inte ihop alls?? Men det är så det känns. Så jävla dubbelt och jag blir galet osäker på precis allt. Allt!!!

Ibland tycker jag om mig själv och den jag är, sen finns det stunder då jag kräks av självförakt.

Ibland får jag flashbacks helt utan förvarning, dofter och ljud som kastar mig våldsamt tillbaka känslomässigt i en del situationer, det syns inte alltid utanpå, men inuti gör det mig så satans trött ibland för det tar så otroligt mycket energi att hålla näsan ovanför ytan och skenet uppe emellanåt.

Då jag mår som värst brukar jag ibland bara skriva av mig, helst på rim, det blir som en slags terapi för mig, och får mig att tappa udden av den värsta ångesten eftersom jag måste styra mina tankar lite då. Eller avstyra ska man kanske kalla det?

Från lycka till svek

över en natt

nån som var vänlig

blev som besatt

Kärlek förvandlades plötsligt

till smärta

Att något så fint

kunde krossa mitt hjärta

Att någon så stor

kunde göra mig trasig

full av förtvivlan

på gränsen till knasig

Blåa var spåren

sen på min kropp

Ingen som slutade

fast jag skrek stopp

Ingen som hörde

ingen som såg

ingen som vet

vad jag kommer ihåg

T som i trauma

T för hans namn

våldgästar fortfarande

mitt minne ibland

　

ser framför mig snaran

hur han hugger sitt bröst

med fradga runt munnen

så hör jag hans röst

-Mig lämnar ingen! vrålar han hårt

jag ber för mitt liv, jag säger förlåt

Jag vågar knappt andas

jag vågar knappt gråta,

av blod och saliv är kinderna våta

Du anklagar mig för att jag triggar

då jag säger att jag inte vill vara din tjej

Sen hänger du dig i snaran du riggar

som jag livrädd tror är ämnad för mig.

　

　

　

　

Undrar ibland varför jag räddade ditt värdelösa liv...? Du har förstört så jävla mycket, jag kommer aldrig få svaren.. VARFÖR?

　

　

　

　

Ja,  förvirrat, jag vet.  Det är knepigt att vara jag,  ibland riktigt omöjligt och väldigt vilset och sorgset, och ibland är det bara underbart. Man får leva för stunderna, och ta vara på de små detaljerna i livet som går andra helt förbi.


Men gud ska veta att jag kämpar, för det gör jag!