Innan jag hade kids, tänkte jag inte mycket på det mer än olika namnförslag, färger på barnrum och annat.


Sen kom Vanessa, en ängel, hur lugn och behaglig unge somhelst, minns att jag gick till BVC då hon var en vecka gammal och frågade vad det var för fel på henne.

-Hon bara äter och ler och sover, vad är det för fel??? VART är min förlossningsdepression, VART är de sömnlösa nätterna??? Jag måste väcka henne för att äta och jag mår som en prinsessa hela tiden. VAD ÄR DET FÖR FEL????

-Ja ibland har man tur, fick jag till svar bara.


Mina första ensamma år med Vanessa var GULD. Hon och jag, bara glädje och skratt hela tiden. LYCKA!

Hon var en sån där unge som alla ville låna och visa sina pojkvänner (ja de som var sugna på att skaffa kids) för hon var så galet ENKEL. Bästa exemplaret att visa upp för nån som är minsta tveksam inför föräldraskapet.



Fick gå i en mammagrupp för "ensamma mammor" men kände mig både för ung och för nöjd för att gå där.. jag fattade aldrig vad som var problemet med att vara ensam?? Jag såg enbart fördelarna med det, och så var jag en aning yngre än de klagande mammorna. Jag var lixom NÖJD bara, och

vadå, vad är PROBLEMET med att få BESTÄMMA allt själv?? Att SLIPPA diskutera saker men nån annan?? Att enbart få köra sitt eget RACE? ;p


Ja jag såg iallafall enbart fördelar med att slippa dela allt med nån som jag absolut inte kom överrens med.