Fått lite gjort idag trots allt. Tar resten senare tänkte jag. Fixat lunch till lille herrn här och tagit mig ett bad.
Sen ska vi till centrum, måste till läkaren.

Idag blir han fri, monstret. Känns lite konstigt, tror inte direkt att han kommer att söka upp mig, men med en människa som han kan man aldrig vara säker. Och även om han inte söker upp mig eller dyker upp här i mina trakter så finns ju nu möjligheten att jag RÅKAR stöta på honom i stan eller nån annanstans. DET känns obehagligt att veta och ligger och skaver som en sten i nya skor.

Jag hoppas ärligt talat att han har vett nog att ta livet av sig då han kommer ut. För allas bästa. Varför ska man gå omkring och leva då man gjort så vidriga saker som han gjort? Och dessutom inte bara EN gång utan flera? Somliga lär sig aldrig, somliga förändras aldrig. Så är det bara, ren fakta.

Jag skulle kanske inte direkt fira om han dog, men jag skulle dra en djup lättnads suck och känna mig fri!

Förresten gick mitt projekt med betongen åt helvete, men har gett mig på ett nytt försök, skam den som ger sig!

Tålamod är som bekant inte min starkaste sida, och betong tar från 1 dygn upp till en vecka! innan den stelnat helt som den ska.

Så fort jag lyckas så kommer det bilder, lovar! :-)

Snart ska jag upp på vinden och leta flyttlådor som jag ska fylla med kläder som är för små.. gissar att det blir minst 3 lådor fulla då jag är klar med mitt sovrum.

"Vi kvinnor är änglar, tills någon förstör våra vingar. Då flyger vi vidare på ett kvastskaft - ingen jävel kan säga att vi inte är flexibla"

Klockren va? Snodde den från nån på facebook.