Nu är alla barn utfodrade och levererade, och jag andas... djuuupa andetag och njuter av den absoluta tystnaden här hemma då inga barn låter som ett jävla aphus.



Har försökt sätta fast cykelkorgen på min nya cykel, ska dra till jobbet om en stund. Är riktigt trött idag och borde kanske vila, sovit ca 3 1/2 timme... Men jag kom upp i morse trots allt och fixade matsäck till Vilder som ska till brandstationen med klassen idag.

Just nu är grabbarna inne i nån galet irriterande trotsperiod, de retar varandra för och om allt, och finns det inget att retas om, ja då kommer man på nått! Fantasin här hemma har inga gränser alls har jag märkt.

Sen är det sjukt svårt att göra 2 saker preciiiis samtidigt. Alltså, jag kan ha många bollar i luften men är tyvärr ingen bläckfisk som kan hälla upp varm oboy i 2 termosar exakt samtidigt, ena blir ju lixom klar först då det kommer till att skruva på korken, och det här med först och sist är ett stort dilemma här hemma har jag märkt.

Att jag fortfarande har mitt förstånd hyffsat intakt är för mig en gåta många gånger... hur mycket tål man egentligen? Och när kommer sista droppen som får allt att rinna över?

Och sen Vilgots procedurer då han ska parkera cykeln eller göra något annat, på ett VISST sätt ska det ske, och stör man honom vid "fel" tillfälle så bryter han typ ihop. Samma då det gäller tandborstning, gud nåde om han råkar få "fel" färg på muggen eller om jag råkar ta fel tandborste eller fel tandkräm!!

Ibland går det helt smärtfritt men ibland så är det huuur känsligt somhelst, och man vet aldrig innan i vilket läge landet ligger om vi säger så.Och sen tar det en bra stund innan allt är "som vanligt" igen. Ja det känns att man lever iallafall!