Jag dömer ingen annan för mitt handlande, det tar jag eget ansvar för. Jag vill inte ändra på någon annan, för det går inte, jag vill inte att någon ska ändra på sig för MIN skull, för det är inte det rätta, det är ren bullshit och jag är så fett less på martyrer.

Jag är någonstans konstigt nog " tacksam" för dem som gjorde mig illa på olika sätt, de lärde mig att jobba med mig själv, de förvandlade mina svagheter till en styrka, rädsla till mod och osäkerhet till självinsikt. Mina misstag i livet är mina, jag kan inte skylla dem på någon annan, men jag kan välja vilka jag vill omge mig med i mitt liv och i framtiden, i vilken riktning jag går, och jag väljer helt själv vilka som får göra mig sällskap och vilka som jag lämnar bakom mig.

Livet är inte lätt, en turbulent resa och utmaning för alla sinnen. Det är inte hur eller varför man snubblar och faller som är det väsentliga, utan hur man tar sig upp och borstar bort den värsta smutsen och går vidare, och att kanske på sikt lära sig att upptäcka livets gropar i tid, och istället för att trilla ner, lära sig att hoppa över dem?

Livet är inte alltid rättvist, inte alltid enkelt och smärtfritt.

Gör du mig illa eller sårar mig, blir jag givetvis ledsen, men jag tar av mig offerkoftan illa kvickt för jag tycker att den kliar och sticks, den passar mig inte alls helt enkelt.

Lite naken känner man sig först såklart, utlämnad och sårad, men hellre det än att sitta och gnälla och tycka synd om sig själv med offerkoftan välknäppt ända upp till halsen typ.

När jag backar, så är det bara för att ta sats!