Vanessa, Vilder och Vilgot, jag lovar er min eviga kärlek, jag kommer alltid finnas där för er och ska aldrig göra någon skillnad på er, ni är lika mycket värda och ska få så mycket stöd och hjälp närsomhelst i livet när ni behöver.

Ni valde inte att födas, JAG valde att föda er, därför anser jag att ni är mitt ansvar även då ni växer upp och blir stora, flyttar hemifrån, skaffar barn, ni kommer alltid vara mina barn och finna stöd i mig närhelst ni behöver, jag vill alltid vara en viktig och närvarande del i era liv oavsätt vad som händer, vill finnas där ofta och regelbundet (om ni önskar det såklart), hjälpa er genom de svårigheter som livet ibland överraskar oss med.

Jag skriver detta med en tagg i mitt eget hjärta, det plågar mig stundtals då jag tänker på gamla minnen från förr, min barndom, mina ungdomsår, känslan av skuld och att för det mesta känna sig som en nagel i ögat, gruset i skon. Det där "nödvändigt" onda har jag i princip alltid liknat mig själv vid, och livet har stundtals varit hårt, kallt och ensamt.