Alltså... kollade idag på värsta pojkvänsakademin (värsta pojkvänsepidemin..., bättre namn!!)

Va eeee de för snubbar å va e de för stackars tjejer?? Lider med dem och skulle vilja vara där och smälla killarna på käften åt dem, och be dem dra åt helvete. (ok, kanske inte slå dem... men sparka dem hårt där bak så de går därifrån i enkelriktad väg utan att ens våga blicka tillbaka) Men tjejerna är tyvärr låsta och förlorade med sina offerkoftor som de tyvärr blivit alltför vana vid, been there, done that!

Sååå lätt att säga förlåt, för stunden är allt såååå bra sen blir det samma skit igen och de faller vana in i sina roller som den "stackars killen som ständigt gör fel" och "den stackars flickvännen som ständigt förlåter sin misslyckade kille", för va faan, han grååååter ju, han ÄLSKAR mig, egentligen!!

Sen så blir man tacksam för inget, jävla krokodiltårar bara för att HAN är misslyckad!!!

Lita aldrig på någon som sviker dig och får dig att må dåligt, inse att du är värd bättre. Visst fan gör det ont, men jag är ett levande bevis på att man överlever.. det mesta! Inte såååå bitter och trasig är jag, bara sådär lagomt misstänksam och lite på min vakt, öppen för förslag men när det börjar brännas och göra minsta ont, då finns det bara en väg kvar, och det är bort från mig.

Nolltolerans på bullshit och ordet -Förlåt.