Eller säger man sista spiken i kistan? Just nu är det riktigt tomt och tyst här, jag är så snuskigt trött och slut men får ingen ro alls att slappna av och sova... sitter vaken med tankar och funderingar, pendlar mellan mental och känslomässig koma, vill ha energi nu så att jag kan ta itu med mig själv och gå vidare utan gråa dumma moln... det tar på krafterna att komma till insikt om att något man trodde var fint bara var en dum jävla lögn, jag vill inte vara älskad av någon som sårar, vill inte ha kärlek som gör ont, vill inte sitta med en jävla offerkofta på mig, måste bara slicka mina sår lite nu och samla kraft.

Man kan säga att jag backar... men det är bara för att jag tar sats, för att komma vidare. Utan dumma ord som.. "jag vet, förlåt", "jag kan ändra på mig, jag lovar", "jag kan inte leva utan dig"  "jag älskar dig mer än allt annat" bla bla bla..

Det enda jag kan svara på det är;

-Det skiter jag i, för jag vill inte leva med DIG!!!

Kärlek ska inte göra ont, det ska inte göra dig ledsen, sårad, osäker och besviken.