Var hos kuraton idag för hon är även socionom och hjälper mig med bl a att skicka in och fylla i alla papper till brottsofferfonden så att jag kan få mitt/mina skadestånd nån gång.

Men det fattades en del intyg (otippat? inte det minsta!!) i min ansökan så hon ringde dem åt mig och kollade exakt vad jag behövde ordna för intyg osv, så nu måste jag bara vänta tills min magnetröntgen i november är klar, sen skicka in journalerna från dem och sen papper från min sjukgymnast och från min läkare. Måste även ha intyg som styrker att det föreligger synnerliga skäl eftersom jag lämnat in papperna för sent och de ska min kurator och läkare skriva.

Nu när en massa grejer utesluts bit för bit (som bl a ms/stroke, hjärnblödning/tumör osv) för mina domningar som kommer och går, så är det sen lixom svart på vitt sen att det "bara" är en nerv i nacken som blev skadad/kom i kläm under misshandeln (typ whiplash-skada) och som blommar upp ganska ordentligt då jag stressar eller överanstränger mig på andra sätt.

Allt hänger ihop som en röd tråd kan man säga, stress ger spänningar vilket påverkar nacken som i sin tur klämmer till en nerv som ger mig dimsyn, yrsel och bortdomningar i kroppen.



Sen är det i sin tur en utlösande faktor för posttraumatisk stress vilket innebär att små saker blir enormt jobbiga och påfrestande, som ljud, höga röster, jag undviker vissa platser och att utsätta mig för konflikter vilket gör det svårt för mig att prata i telefon med vissa personer eller ta tag i jobbiga saker som dyker upp. Stressandet på dagtid gör att jag även stressar då jag sover, vilket resulterar i intensiva jobbiga och plågsamma mardrömmar och att kroppen jobbar hårt även i sovande tillstånd, vilket givetvis känns i kroppen då jag vaknar.

Sen sätter ju givetvis mina diagnoser käppar i hjulet till och från och förvärrar vissa tillstånd periodvist.
En evig kamp är det, som jag för det mesta klarar. Men ibland så hamnar jag lite under ytan, men brukar rätt snabbt komma på fötter igen, men det tar en hel del energi. Jag är envis och vill så mycket mer än jag kanske borde, men med en vilja kommer man långt. Jag måste bara få in lite mer förnuft i bilden så balansen blir lite bättre. Och sänka ribban på kraven jag har på migsjälv.

Stressreaktioner som minnesförlust är det första varningstecknet för min del att det är dags att varva ner, men jag har lite svårt att INTE stressa, har ju för det mesta häcken full med att vara mamma, städa, fixa mat, läxläsning, tvätta å allt sånt som hör till då man är förälder. Hämta och lämna barn, passa tider för möten osv. Jag VILL så mycket men måste inse mina begränsningar... och jag är dessutom den otåliga typen som gärna vill att allt som ska ske i morgon skulle skett igår typ.

Så när jag hittar mobilen i kylen, glömmer nyckeln kvar i dörren och tappar tråden då jag pratar för att det blir TILT i hjärnan, då vet jag... att det är dags att bara göra det som är absolut viktigast för stunden och det är att TA DET LUGNT. Lättare sagt än gjort för min del.

Har inte börjat med den nya medicinen som min läkare skrev ut igår, fick kalla fötter minst sagt då jag läste alla biverkningar, men min kurator tyckte att jag skulle ta den och sen ha kontakt dagligen i början för att kolla hur jag mår. Förhoppningsvis om allt går bra så borde min sömn bli bättre (eller iallafall lugnare) så att jag kan börja komma på fötter igen. Men måste skaffa ny dosett, den jag har får allt inte plats i.

Det som gör mig väldigt ledsen är orden jag fick höra från en fd god vän och granne... Hon sa till en annan vän till mig att jag använder mina diagnoser som ursäkt för att SLIPPA undan saker och ting som jag inte VILL eller har lust att göra, att jag utnyttjar folk och att "man behöver faktiskt inte diagnoser för att må dåligt, alla kan faktiskt må dåligt ibland". Som om jag någonsin påstått nått sånt?? Jag har enbart förklarat hur jag mår ibland och VARFÖR. Har aldrig beklagat mig då andra mått dåligt eller påstått att mitt mående är "värre/sämre" än någon annans. Jag har inte heller använt mina diagnoser till att "slippa undan", det är med lika stor sorg och besvikelse och känsla av misslyckande varje gång jag måste inse mina begränsningar och backa, för mitt eget välbefinnande och hälsas skull.

Så tack för den lixom! Det var verkligen som ett riktigt hårt slag i magen eller en loska rakt i ansiktet. Dessutom hade samma person aldrig sagt nått om det till MIG utan alltid sagt positiva saker till mig osv och att jag måste sluta vara så snäll och ställa upp till höger och vänster och att jag måste bli bättre på att säga nej. Sen går hon bakom ryggen och vänder allt dettta uppochner och emot mig. Jävligt lågt.

Och det har hon inte ens bett om ursäkt för, snarare tvärtom.

Men mig gör det detsamma, det var med facit i handen riktigt skönt att avsluta det negativa umgänget men givetvis blev jag väldigt sårad och besviken, vem fan skulle inte bli det?

Jag vill ju inget hellre än att orka mer än vad jag gör, och de gånger jag väljer att stanna hemma och vila är det för att jag MÅSTE annars rasar jag som ett korthus i korsdrag typ. Jag har alltför många gånger nonchalerat signalerna för att jag så gärna VILL vara andra till lags, men vet ju hur det slutar, varje gång. Pang, in i väggen.

Har några riktiga vänner kvar som förstår mig och som tar mig för den jag är. Tack ni fina som finns där, ni vet vilka ni är!