Köp billig mascara om du är en crybaby som jag. Slipper man ångesten för att ha låtit dyr mascara rinna åt helvete

 

Klarade inte av den denna gång, fighten har varit långdragen nu och tagit slut på mina krafter med råge.
Jag förlorade stort trots idogt kämpande dygnets alla timmar.
I både vaket och sovande tillstånd har jag slagits mot den mörka kalla besten.

Efter sig lämnade han djupa hål och trasiga tankar och jag gråter för att hjärtat envist bankar
Känner hånet och förnedringen smita åt som en blöt tunn platspåse kring mitt hjärta,
så hårt att mina ögon tåras och det skär i bröstet av ren smärta.

Att jag andas är förunderligt då min själ ligger besegrad och känslomässigt död
Idiotiska tårar förorenar mina ögon och rinner äckligt fort ner över kinderna
och rör sig kladdiga och varma ner mot halsen

Så förnedrande och smärtfullt, vill inte tänka, inte känna, mitt hjärta gör revolt,
som en smärtsam stor böld förpestar den min kropp,
våldtar mina sinnen och väcker gamla minnen, minnen som jag inte mer vill kännas vid
Läker tiden verkligen alla sår?

Den lånade tiden jag levt på börjar rinna ut i sanden ordentligt.
Timglaset som jag ständigt vänt på för att överleva har gått sönder av slitage
och nedräkningen har börjat och fyller mig med skräckblandad ångest.

Vem är jag, vad är jag och hur har jag orkat?
Vart tog mitt liv vägen? Vad är livet, vad har jag för liv?

Eftersom min ork är helt död så skrämmer det mig enormt att tänka på livet.
Mitt liv. Vilket liv?

Hur ska man leva när orken är borta, hur ska man prata när orden inte räcker till?
Hur ska man andas när luften tar slut, hur ska jag resa mig igen utan stöd när mina ben vägrar bära mig
och ryggen slår bakut och vägrar släpa på stenarna jag bär på en millimeter till.

Regnet utanför lindrar min ångest för stunden,
luften är sval och med ett sting av avundsjuka och beundran studerar jag hur regnet
kastar sig från himlen utan minsta tvekan för att självsäkert steppa loss på marken nedanför.

Jag har alltid älskat regn. Oväder gör mig lugn, det fyller mig en lättnad och vetskapen om att det inte bara är
inuti mig som det plötsligt blir mörkt och åskar och blixtrar, himlen bekräftar att jag inte är ett dugg ensam med
de omvälvande och skiftande känslorna jag ständigt bär på.

Sen som plåster på de djupa såren kommer regnbågen när man minst anar det!

Numera kan jag läsa himlens nycker bättre, likaså mina egna känslor.
De är inte mindre starka men jag förnimmer ovädret strax innan det bryter ut
Kan inte hindra det och det går inte att hantera, det är bara att stå ut

Ja det är inte lätt att vara prinsessa i denna värld då paddorna jag fångar vägrar prata och dammråttorna ger mig damp innan de ens borde presenterat sig och när jag vaknar finns de kvar??? Hur sjukt är inte det, orka lixom.

Plockat fyrklöver i min trädgård och den varma dagen till ära har jag klänning på mig och givetvis bränner jag mig på brännässlorna i arslet!! 

Ringde klockan åtta imorse. Men tydligen så var det fel dag som man kunde boka läkarbesök, det var tydligen igår... Så det sket sig kan man säga och hela dagen kom av sig innan den ens börjat. Strålande sol ute och för varmt för att städa och så har jag ingen lust med det heller. Känner mig som världens största pessimist just nu, vad är det som händer med mig? Tror jag hamnat i väggen utan att märka det själv, det sa inte -pang! denna gång jag måste glidit in obemärkt och sitter som ett frimärke på väggen nu. Hjälp mig ner från väggen nån, hjälp mig ut på banan igen. Utan bananskal och fallgropar. Känner mig så tom och maktlös som om en del av mig redan gett upp och väntar på dödens kalla (varma?) hand. Vill må bra är det för mycket begärt av mig? Tydligen. Vill leva livet fullt ut och känna glädje och lycka och lugn i själen!  Alltför mycket har vänt sig ut och in och vänt mig ut och in. Upp och ner 

Med andra ord, en vidrig dag trots att jag vaknade med positiva tankar och förhoppningar om att börja må bättre. Måste till läkaren imorrn har ställt larmet på mobilen så jag kan ringa prick klockan åtta för att boka en tid, ringer man strax efter klockan åtta är tiderna redan slut till min läkare. Jag är trött och slutkörd och ögonen söndergråtna av mitt mående just nu, prio ett blir till att få bort den hemska p-staven jag har i armen nu, hormonerna gör mig till en levande död pms-bitch och sjukt depprimerad och stundtals helt lamslagen av ångest och tårar som vägrar sluta rinna och det brinner i skallen och framtiden ser kolsvart ut från den synvinkeln! Vill ju må bra bara!!!! Är så sjukt fett less på bemötandet jag fått på Danderyds sjukhus då jag varit där flera gånger och bett dem ta ut den förbannade p-staven som de satte in i april. Försvinner den inte från min arm inom kort vet jag ärligt inte om jag kommer ta mig igenom detta helvete med livet i ett någorlunda behåll överhuvudtaget. Jag vill ju verkligen INTE dö, men att överleva med allt strul omkring mig så som jag mått sista tiden har varit ett både känslomässigt och fysiskt helvete och jag känner mig bokstavligt talat galet tom på energi och livsglädje så hur fasiken ska jag kunna komma upp i tid imorrn och få allt avklarat när orken är borta med vinden?? Minnet är inget vidare det heller, så får se om jag snoozar och loosar imorrn. Får panik just nu av bara tanken, vill trycka på OFF-knappen  eller åtminstone kunna pausa en stund innan jag brinner upp inuti... Gud ge mig styrka att ta mig ur detta helvete! Vill ha mitt "gamla vanliga" jag tillbaka för nu känner jag inte alls igen migsjälv. 

Drömmarna är intensiva och konstiga på nätterna så trots att jag sovit tills nu är jag inte riktigt utvilad! Hur mycket kan man egentligen ha i skallen? Min känns proppfull men ändå tom eftersom jag ständigt glömmer saker, skriver ofta "att-göra-listor" men de blir svåra att följa när livet kommer emellan. Men jag snoozade inte så idag är jag en vinnare, det måste jag komma ihåg! Gav mig själv sovmorgon för den var jag säkert värd!?

Endå är jag som Bambi på hal is.... Klarar inte den totala tystnaden och ensamheten samtidigt som jag är överkänslig för alltför mycket stök och ljud. Det finns ett ord som heter lagom men har aldrig förstått det. Sen finns det ett begrepp som kallas kärlek omtanke och respekt. Men gäller det inte 24/7 är jag inte med i den matchen. Har alltid haft en känsla av att stå utanför och titta in. Titta in i värmen och tryggheten jag aldrig haft men endå saknar så det brinner i hjärtat. Patetiskt men så är det.