Rubbad skruvad och avtrubbad. Bortglömd, kastad och återvunnen. För att kastas och återvinnas, igen.. som en burk utan pant... det skramlar och maler i maskinen men inga pengar finns att hämta. Men den äter, äter upp och sväljer allt. Kosta vad det kosta vill, ingenting!

Får ångest av att andas, sova, äta. Att somna är vidrigt men att vakna är värst. En förnedring och påminnelse om att skruttet som är kvar av äpplet inte ens har kärnor kvar. Finns ingen näring, inget hopp, bara ett stort öppet hål som skrämmer skiten ur mig.

Tiden står äckligt stilla när klockorna stannar i mitt hjärta samtidigt som sanden tokstressar ner i timglaset,  i ren panik och utan hopp. Sandkornen trängs som svettiga turister på en sunkig marknad där alla skriker: Billigt billigt, kom och KÖP!!!! Kostar BARA!

Jag vill säga till mig själv;  Låt mig vara. Bara vara. Inte tänka, inte andas, inte finnas mer. För när jag finns blir allting kaos, galen panik bryter ut överallt, i mitt hjärta, i min hjärna och jag önskar så att nån ska säga;  Stopp!!  Låt henne vara, ser ni inte hur hennes hjärta blöder? Hur hennes andetag plågar hennes kropp? Ser ni ingenting era blinda jävlar??? Hör ni inte smärtan som vrålar i hennes öron och vrider ur hennes självkänsla som en disktrasa? Känner ni inte doften av giftet som förpestar luften hon tvingas andas varje dag? Ser ni inte spegeln på väggen som ständigt stirrar och inte gör ett skit??

Fråga dig själv om du är som en spegel. Som bara reflekterar men inte gör något. Bara hänger där och observerar allt och samtidigt är totalt befriad från samvete och skuld. Jag önskar så att jag var en spegel.

-Spegel spegel på väggen där

säg vem som helt utan samvete är?

Vill hitta tillbaka men vägen är borta, den tidigare upptrampade stigen är igenvuxen och ängen jag alltid välbekant sprungit på har försvunnit för någon har byggt hus där. Inte bara ett hus, utan ett helt samhälle. Och jag såg ingenting, märkte inte att det hände?!! Tider förändras och allting utom jag växer.  Jag krymper, bit för bit, minut för minut. Både inuti och utanpå. Det enda som växer är saknaden och tomheten. Sorgen efter alla svek och förluster har tagit hårt. Den växer så det knakar och sätter hela växthuseffekten ur spel. Men det är det ingen som ser, det är nämligen inte globalt utan väldigt lokalt och helt utan intresse för omvärlden. En piss i havet. Ett sandkorn i öknen.

Jag skulle hellre vara ett sandkorn i en sko, då skulle jag iallafall märkas. Uppmärksammas!

Även om det var till plåga för den som gick i just den skon, så skulle jag FINNAS.

Osynlig och arg, förtvivlad och trött i själen. Trasig och förbrukad. Denna där, den här, jag.

Redo för tippen men orkar inte ta mig dit, vill inte smutsa ner andras skräp- Sån är jag.