Jag är Sömnlös, rastlös och mentalt överbelastad av en tomhet som ekar och blöder. Saknaden bränner stora hål och maktlösheten och övergivenheten pippar sönder min hjärna. Klarvaken och lixom instängd i en vidrig evighetsdröm som inte verkar ha något slut. Lika långdragen som tv-serien  "våra bästa år" ungefär. Hoppas att få ha mina pojkar i helgen, ogillar skarpt att deras pappa lagt beslag på hela deras existens och att deras relation till mig, deras mamma, är näst intill obefintlig numera och har ersatts med dataspel dygnets vakna timmar och en styvmamma som inte verkar inse att det kanske är en aning olämpligt att kliva in i en mammaroll när det redan finns en mamma som inget hellre vill än att få vara med sina barn? Men sålänge jag inte har speldatorer till mina pojkar här hemma så är oddsen för att de kommer vilja vara här så låga att det inte skulle gå att betta om. Så pass spelberoende har mina pojkar blivit sen de började vara hos sin pappa. 

För att citera pojkarnas far ordagrant: -att säga åt vilder att stänga av datan är som att ta knark från en knarkare! 

Jisses, varför trillar inte poletten ner????  Att vara förälder är att leda barnen rätt och sätta gränser, inte att gå den enkla vägen för att barnen ska vara nöjda för stunden!! Snacka om att göra det enkelt för sig själv på barnens bekostnad!