Har nått till en punkt där jag slutat att bry mig. När smärtan blir som störst lägger sig ett tungt täcke med likgiltighet över den och kväver den för stunden, för att inom några sekunder fyllas till liv igen och hånskratta mig rakt in i hjärtat. Mitt hjärta är stängt och vettskrämt på samma gång. Så ensamt och trasigt och fasaden jag försöker upprätthålla bara rasar framför mig och omkring mig. Jag drar mig för att svara i telefon, stänger av ljudet och blundar tills displayen slutar lysa och blinka.  Går igenom mail och sms då och då men finner inte de rätta orden eller orken att svara... Bor i soffan mer eller mindre dygnets alla vidriga timmar och minuter. Väntar på att dagen ska ta slut samtidigt som jag redan innan jag somnar fasar inför ännu en morgondag. Vill inte att mitt liv ska vara såhär men besitter inte styrkan att ta tag i allt för jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska gå till väga. Jag tvingade migsjälv att duscha och byta kläder idag och satte på en maskin tvätt och sen tillbaka i soffan som jag snart kommer växa fast i. Sover inte i sängen längre för den ger mig ångest bara. Hela detta helveteshus fyller mig med ångest! Mina andetag irriterar mig och påminner om att jag lever ett liv som jag helst av allt inte vill kännas vid överhuvudtaget. Önskar så att någon kunde ta tag i allt åt mig och trolla bort det äckliga mörker som trängt in sina hemska vassa klor alldeles för djupt i mig. Eller att allt bara är en vidrig mardröm och att jag vaknar till en ljus och vacker värld utan detta tunga och kompakta mörker. Jag vill ha mitt liv tillbaka innan det tar slut helt och fullt. Men slutet, The End,  är alldeles för nära för jag kan känna hur den flåsar mig i nacken med en vidrigt påträngande andedräkt.